Novaja Zemljas gröna dalar?

I mitt bakhuvud har jag haft några ord som har ”kommit fram” ibland. Ett citat har jag trott. Det är ”Novaja Zemljas gröna dalar”. Det jag har funderat över har varit det där med ”gröna dalar”. Öarna ligger ju i Norra Ishavet, norr om Uralbergen. Även om det nog finns dalar där så kan de väl inte vara särskilt gröna?

Detta är ju inte något som jag har gått och funderat över varje dag. Men idag tog jag och googlade för att få reda på hur det förhöll sig.

Då konstaterade jag att citatet (nog) handlade om Bengt Lidners (han med lidnerska knäppen) dikt ”Grefvinnan Spatsaras död”, som han skrev 1783 efter att ha läst en tidningsnotis om en kvinna som omkommit efter att ha försökt rädda sin lille son i samband med en jordbävning i Messina i Italien.

Men de gröna dalarna fanns inte på dessa nordliga öar utan på Ceylon. Och de var inte ”gröna” utan ”brända”. Så här är diktens inledning:

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
Hvar helst en usling finns, är han min vän, min bror;

Du kan läsa hela dikten här (klicka på de små pilarna för att bläddra) och inledningen/bakgrunden här.

Frågan är om inte jag har blandat ihop Lidners dikt med Povel Ramels Semlons gröna dalar?

Men när jag googlade hittade jag faktiskt en länk där det stod ”Ceylons gröna dalar”. Det var i ett prov från Slaviska institutionen på Stockholms universitet, klicka här. Kanske hade även provförfattaren gjort samma sammanblandning som jag?

– – –

Bengt Lidner använder ju i dikten såväl de nordliga öarna som det sydliga Ceylon som någon sorts geografiska ytterligheter. Han är inte ensam om att ha gjort det, i varje fall inte Ceylon.

Willis Conover, som i över fyrtio år ledde radioprogrammet ”Music USA” på Voice of America, deltog vid ett tillfälle i ett TV-program, där en panel skulle försöka klura ut vem av tre personer som var den ”riktige” Willis Conover. Då presenterade han sig så här:

”I, Willis Conover, am a familiar name and a familiar voice to radio listeners around the world, from Sweden to Ceylon…”

CD03FF1D-F7E3-4AE9-A4F4-EEBA4C1A9764

Om transport av människor medels lastbil

På en facebookgrupp ”Transporthistoria” såg jag den här bilden. Den skulle vara tagen vid Vigelsbo Gruvor (Östhammars kommun i nordöstra Uppland) och visa en lastbil Scania 1916 använd för transport av malm till Kallerö m.m.

56540D8D-A1EB-43BC-BB59-D418FA272AEC

Bilden är intressant – så här kan vi idag tänka oss att åka, på ett lastbilsflak utan några som helst säkerhetsanordningar, när vi är på semester i Thailand eller liknande (och då i mycket högre hastighet än vad lastbilen på bilden sannolikt höll). Men här hemma kommer vi inte på tanken att göra det. Dessutom är det olagligt.

Någon gång på 1980-talet läste jag en ny förordning som upphävde en förordning från ungefär 1920 (tror jag att det var). Innehållet i den nu upphävda förordningen innebar att det blev tillåtet att med bänkar på lastbilsflak eller traktordragen släpvagn frakta människor till vallokal för riksdagsval. Vilket alltså rimligen innebar att sådana transporter på flak i övrigt var förbjudna redan 1920. (Första valet till riksdagens andra kammare med allmän rösträtt för såväl kvinnor som män hölls 1921).

Men att det inte var tillåtet innebar ju inte med säkerhet att det inte förekom.

Vid ett besök hos norska Vegvesendet fick jag en t-shirt med en ”gubbe” försedd med bilbälte på och så en text ”Jeg bruk bilbelt” (tror jag att det stod). Avsikten var väl att genom att bära t-shirten skulle jag uppmana andra att göra likadant, dvs använda bilbälte i trafiksäkerhetsfrämjande syfte. Jag använder själv alltid bilbälte (till och med när det känns ”larvigt”, som när jag flyttar bilen tio meter) men t-shirten hade jag aldrig använt men tog med den på en semesterresa till Thailand, jag tänkte att den kunde vara användbar att ha på sig vid snorkling så att inte ryggen blev uppbränd. När vi flyttade på oss mellan två boenden tog jag på den när vi skulle åka på flaket till en pickup! Vi var 17 personer (tror jag – eller var det ”bara” 11?) plus bagage på flaket, hur vi fick plats förstår jag inte. En väska flög av i en av alla kurvorna på Koh Chang.

 

Falu P-app

När man som jag bor inne i stan är det inte ofta man behöver parkera på en avgiftsbelagd parkering. Men jag hade i lokaltidningarna läst om att det nu fanns en app som man kunde använda för att betala med när man parkerade på avgiftsbelagda p-platser på stadens gator. Och av arga insändare hade jag även förstått att det inte bara handlade om man man ”kunde” betala med appen, man ”måste” betala med den. Dvs det går inte längre med mynt, sedlar eller kort.

Så därför hade jag laddat ner appen till min telefon. När jag på försommaren skulle klippa håret fick jag anledning att använda den. Och insåg då att jag bara hade laddat ner appen, jag hade inte förberett den för att betala. För det behövde jag knappa in alla siffrorna som finns på mitt bankkort.

Det gjorde mig stressad. Dessutom hade jag inte tagit med mig mina läsglasögon vilket komplicerade saken ytterligare. (Jag upptäckte efteråt att jag hade tagit med mig läsglasögonen, de låg i skjortans bröstficka – men i stressen insåg jag inte det).

Jag var därför lite irriterad när jag kom till frisören, trots att jag till slut hade fått det att fungera.

Idag tyckte jag att det var dags att klippa håret igen. Klockan 10 ringde jag och fick tid klockan 10.30. (Margaretha är så avundsjuk på mina klipptider, hon brukar behöva beställa tid hos frisören åtta veckor i förväg).

Nu hade jag ju redan allt inknappat på appen. Det var bara att ange hur lång tid jag ville parkera och trycka på ”Betala”. Jag behövde inte ens tala om var jag parkerade (jag antar att det är olika avgifter beroende på hur central gata jag parkerar på), tydligen ”kände” appen av det via GPS.

Eftersom klippningen inte tog lika lång tid som jag hade bokat in på appen var det bara att minska ner tiden och avsluta parkeringen när jag hämtade bilen. Hade det däremot tagit längre tid skulle jag, sittande i frisörens stol, kunna förlänga parkeringstiden.

Förnämligt! Har du inte ännu laddat ner appen så gör det. Och se till att du lägger dit siffrorna på ditt bankkort.

AAE70013-9DC9-49AC-936E-01433D0C57EC

Att nysa eller inte nysa

Från min barndom kommer jag ihåg böcker och filmer av typ ”Kalle Blomkvist” där barn hjälpte polisen att hitta bovar. Inte ovanligt var att barnen hade gömt sig för boven men att någon av dem inte kunde låta bli att nysa, varvid de blev påkomna av boven.

I programmet ”Bäst i Test” var det tvärtom, deltagarna skulle så snabbt som möjligt åstadkomma en riktig nysning (dvs inte en låtsasnysning). Fyra av de fem deltagarna misslyckades helt, trots vitpeppar i näsan och liknande försök.

Den enda som lyckades var Annika Andersson, hon gick rakt fram till fönstret och ställde sig att titta upp mot solen – och nös. Alla de andra var förvånade men ”så är det, tittar man mot solen eller en stark lampa, så nyser man – eller i varje fall hon” förklarade hon.

På Babbens fråga om det inte är besvärligt för en skådespelare – starka lampor är ju vanliga på en teaterscen. Jo, men om man känner att man behöver nysa så får man pressa tungan upp mot gommen så försvinner nysbehovet.

Detta sista, att pressa tungan mot gommen för att förhindra en nysning, det känner jag igen. Men varför är det så? Vad i kroppen är det som gör att trycket mot gommen gör att jag kan låta bli att nysa?

Kan någon förklara?

Det finns så många ”knappar”

Med ”knappar” menar jag egentligen inställningsmöjligheter. På telefonen och paddan. De allra flesta har jag aldrig brytt mig om att ta reda på vad de innebär utan har låtit det som har varit förinställt (default) vara som det var. I det avseendet är jag nog väldigt normal.

Skärmen som visar eposten har alltid varit ljus med svarta bokstäver på min telefon.  Igår var den helt plötsligt svart med vita bokstäver. Utan att jag, vad jag visste, hade gjort något för att den skulle bli så.

B4F22C11-24C3-45ED-8DEF-CE92AF71AD50

Vad göra? Först tog jag till ”universalknepet”, det som jag har lärt mig brukar fungera när det är något konstigt med en apparat: Jag stängde av den och satte sedan på den igen. Men det blev ingen förändring.

Antagligen hade jag ”kommit åt” någon knapp, utan att jag var medveten om det. Men vilken?

Efter att ha kollat på en del olika ställen på telefonen hittade jag rubriken ”Visning och ljusstyrka”. Där fanns det under rubriken ”Utseende” såväl ”Ljust” som ”Mörkt”. Det senare var iklickat. Jag klickade på ”Ljust” och så blev det som det varit hela tiden tidigare. Skönt.

Bäst i Test-huset

Ett flertal av mina blogginlägg på senare tid har varit ”inspirerade” av olika TV-program. Att se på TV brukar ju inte anses vara särskilt intellektuellt och det stämmer nog in på mig, jag är nog inte speciellt intellektuell.

Men det innebär inte att man inte kan få intellektuella associationer när man ser på TV. Som till exempel av programmet Bäst i Test som gick i kväll. Där får ett antal personer olika uppdrag att genomföra, de flesta av typen ”knäppa”.

Inspelningen äger rum i och utanför ett hus, benämnt ”testhuset”. Huset är byggt 1791-1792 som sommarvilla åt friherren Gustaf Mauritz Armfelt. Han var Gustaf III:s gunstling och gjorde karriär såväl som militär som inom det kulturella, sålunda var han chef för Kungliga Dramatiska Teatern och en av de första ledamöterna av Svenska Akademien (och då får man väl klassificera honom som ”intellektuell”).

Att teaterdirektören hade en militär bakgrund kan man märka i teaterns reglemente där man hittar begrepp som ”subordinationsbrott” och ”arreststraff” som innebar att skådespelarna kunde sättas i arrest för förseelser på och utanför scenen.

Det var kungen, Gustaf III, som hade donerat mark vid Brunnsviken till Armfelt. Området döptes till Frescati, namnet finns ju fortfarande kvar, sedan kungen tillsammans med Armfelt hade genomfört en resa till Italien.

Armfelt anlitade Louis Jean Desprez som arkitekt för att rita sin villa, Desprez har även ritat Kinesiska paviljongen och de s k Koppartälten i Hagaparken i närheten.

Men Armfelt kom aldrig att bo i villan, när den var färdig hade Gustaf III mördats och Armfelt som var kritisk till Gustaf Adolf Reuterholm, som var den styrande i förmyndarregeringen för Gustav IV, hade mer eller mindre blivit ”landsförvisad” av Reuterholm. Formellt skedde detta genom att han utnämndes till Sveriges minister (vilket väl motsvarar nutidens ”ambassadör”) i Neapel, dvs tillräckligt långt bort från händelsernas centrum i Stockholm för att han skulle anses som ”ofarlig”.

Hur villan användes från 1792 och till dess att SVT började använda den för sina inspelningar, drygt 200 år senare, det vet jag inte.

6B248FA9-E245-4F2F-9670-BCB891DDE72B

Armfelts villa enligt Desprez ritning 1790 med Brunnsviken i bakgrunden.

EU och Saint Marie

Själva tanken med EU kanske är bra (?) men ett förhållande som retar/stör/irriterar mig (och antagligen alla andra som inte är fransmän) är den överenskommelse som har ingåtts att hela EU:s förvaltning under ett visst antal dagar om året ska flyttas till Strasbourg i Frankrike, resten av året håller de till i Bryssel. Hur mycket som detta kostar Europas skattebetalare vet jag inte, men det lär vara enorma summor. Och detta enbart för att Frankrike ska få ”känna sig betydelsefulla”. Dvs för ”la gloire francaise”.

Jag kom att tänka på detta i kväll när jag tittade på ett nytt avsnitt av ”Mord i paradiset”. Serien är ju en brittisk-fransk samproduktion som tilldrar sig på den fiktiva ön Saint Marie i Västindien. (Jag skrev om serien och ön för några veckor sedan, klicka här).

Av alla tidigare avsnitt har det framgått (eller verkat) att ön visserligen tidigare i historien har varit fransk men att den nu är brittisk, dvs tillhör det Brittiska samväldet. Alla poliserna, som har skickats dit för tjänstgöring, har kommit från Storbritannien och alla kontakter i övrigt har varit med London.

Men i kvällens avsnitt kom det en internutredare till ön för att utreda omständigheterna kring en av medarbetarnas skottskada. Och internutredaren kom från Paris! Uppenbarligen hade någon hos de franska beställarna/delfinansiärerna tyckt att det måste vara ”lite mer Frankrike” i programmet.

Precis som i EU.

Vad gjorde ”mister tally man”?

Idag redigerade jag ihop en webbsida med gamla låtar från 1957 (klicka här). Dvs jag bäddade på sidan in filer från Youtube. Bakgrunden var att jag någon gång har hört någon säga att de låtar som vi lyssnade på när vi var 17 år, de kommer att vara favoriter resten av livet. Därför valde jag låtar som var populära 1957, som en 80-årspresent till de som föddes 1940.

En av låtarna var Harry Belafontes Banana boat song. Och den version som jag valde hade inga bilder, varken på Belafonte eller bananer utan i stället låtens text. Där förekommer följande:

Come, Mister tally man, tally me
banana
Daylight come and me wan’ go home
Come, Mister tally man, tally me
banana
Daylight come and me wan’ go home”

Det kommer jag ju ihåg från min ungdom. Men vad betyder ”Mister tally man? Vad gjorde en sådan?

Vad gör man när man blir nyfiken? Naturligtvis googlar man. Så det gjorde jag. Och hittade en förklarande artikel i Göteborgs-Posten av professor Lars-Gunnar Andersson.

Han förklarade att det handlar om en person som räknar godset, i detta fall bananer. Och det stämmer ju överens med det som Belafonte sjunger ”Lift six foot, seven foot, eight foot bunch”.

Men jag fick även lära mig att ordet faktiskt används (eller har använts) i svenskan i precis samma betydelse. I Göteborgs frihamn kunde en hamnarbetare få uppgiften att vara tallyman, dvs den som räknar godset.

Jag fick också förklarat för mig bakgrunden till ordet, du kan läsa artikeln här.

C18AA18F-3F61-4D1F-B91A-FED82701BE94

Lekplatsen i Nybroparken

Folk klagar ofta (i insändare och på Facebook) över att det finns så få parker i Falun. Då brukar jag tänka att det är lätt att klaga på att det finns få parker men det är ”svårare” att nyttja de parker som vi faktiskt har.

Fast ”svårare” är kanske fel ord. Det jag menar är att det är sällan som man ser att folk nyttjar de parker som vi har. Ta till exempel Kronbergs minne, som ligger vid Nybrogatan mellan Åsgatan och Trotzgatan. En trevlig oas kan man tycka. De enda tillfällen som jag ser folk där är på morgonen när det är skolavslutning, då sitter ungdomarna där och dricker medhavd dricka.

(Vi får se hur det blir med nyttjandet av den park som håller på att anläggas i gamla ”riksvägsdiket”).

Därför blir jag så glad när jag på Magasinsgatan går förbi den nyupprustade lekplatsen i det som väl kallas Nybroparken. Där är ofta (kanske särskilt nu på sommaren) många såväl barn som föräldrar. Och barnen verkar ha roligt. Det är bra när investeringar blir lyckade!

Bilden är ”lånad” från Falu kommuns webbplats:

6C918432-6D2B-43F6-A002-C5E68179223C

”Det kan vara lätt att byta namn, men…” eller ”Hur länge ska man vänta?”

Vid kongressen 2014 bytte Sveriges Pensionärsförbund, vanligtvis omnämnt med initialförkortningen SPF, namn till SPF Seniorerna. Vår förening passade därefter på att byta namn från Sveriges Pensionärsförbund Falubygden till SPF Seniorerna Falun.

Namnändringen hade föregåtts av mycken diskussion där förbundsstyrelsen närmast blev ”idiotförklarad” sedan de hade föreslagit det nya namnet ”Lev nu”. Motståndet var närmast totalt. ”Ska vi skriva det på en blomsterkrans vid begravningen av en medlem?” frågade någon.

Så förbundsstyrelsen hade känt sig tvingad att redan före kongressen dra tillbaka det namnförslaget. I stället blev förslaget ”Seniorerna”. Det man ville ha bort var ordet ”pensionär” eftersom det kändes ”gammalt” och inte skulle locka nyblivna pensionärer att bli medlemmar. ”Senior” skulle inte kännas lika gammalt som ”pensionär” menade man.

Men även detta namnförslag mötte opposition på kongressen. Under pågående förhandlingar lanserades därför ett kompromissförslag, ”SPF Seniorerna” där SPF bara var tre bokstäver och inte en förkortning av namnet Sveriges Pensionärsförbund (eftersom det namnet ju inte längre skulle finnas utan ersättas av SPF Seniorerna). På motsvarande sätt som HM numera bara ”betyder” HM och inte längre Hennes och Mauritz.

Så blev beslutet. (Varvid jag själv tänkte att vid nästa kongress, 2017, kommer nog förbundsstyrelsen att föreslå att man stryker de tre bokstäverna SPF i namnet. Men där trodde jag fel – det blev ingen sådan strykning 2017).

Nu har det gått sex år sedan beslutet. Vad har hänt? Själv brukar jag vara ”skötsam” och alltid (eller i varje fall ”för det mesta”) använda det beslutade namnet. Men jag är nog ganska ovanlig i det avseendet. De flesta medlemmar säger nog ”SPF” precis som tidigare (och tänker nog i sitt huvud att det är en förkortning av namnet Sveriges Pensionärsförbund).

Och även många funktionärer, som borde vara mer medvetna, gör detsamma. Till exempel står det så här på webbsidan ”Om föreningen” hos en av Sveriges största SPF Seniorerna-föreningar (nej, det är inte vår förening SPF Seniorerna Falun!):

”I Sverige är hälften av landets ca 1,6 miljoner pensionärer medlemmar i något av de fem pensionärsförbunden och som samverkar i Statens Pensionärsråd. Äldst och näst störst är Sveriges Pensionärsförbund (SPF) som bildades 1939.

SPF, Sveriges Pensionärsförbund är en politiskt och religiöst oberoende organisation för seniorer. Totalt i landet har SPF mer än 260 000 medlemmar i 27 distrikt och nästan 900 föreningar.”

Det kan vara lätt att fatta ett beslut om ett nytt namn. Det är uppenbarligen inte lika lätt att få genomslag för det så att funktionärer och medlemmar verkligen använder det.

Kompromisser kanske inte alltid är så bra?