Cluedo

Spelade du sällskapsspelet Cluedo när du var barn? Det gjorde jag. Spelet gick ut på att man med slutledningsförmåga skulle komma fram till vem av personerna i huset som hade mördat, vilket vapen som hade använts och i vilket rum som mordet hade skett.

I lördags var vi nere i Stockholm på födelsekalas för ett av barnbarnen och hon fick ett Cluedo-spel i födelsedagspresent. Naturligtvis skulle det spelas. Personerna i spelet hade lite lustiga namn som Överste Senap och Professor Plommon. (I mitt barndomsspel hette de på engelska, jag har för mig att min far hade köpt det vid en resa till London).

Igår satt jag och slötittade på den engelska deckaren Scott & Bailey. Ja, egentligen tittade jag nog inte alls men TV:n var på och programmet visades. Plötsligt hörde jag den här dialogen:

  • Who did it?
  • Colonel Mustard, with a ledge, in the library.
Annonser

Kalkonsylta!

ingelsta_kalkon_styckningsschema_ingelstasylta

Vi åkte till ICA Maxi idag för att handla. Det brukar vi göra på tisdagarna. I vanliga fall brukar vi åka dit på förmiddagen och trängas med alla andra pensionärer. Idag blev det inte förrän vid femtiden på eftermiddagen. Vi tänkte att då är det nog ännu mer kunder, de som arbetar har kommit hem från jobbet och behöver handla mat. Men det visade sig vara mycket lugnare och mer gott om plats än på förmiddagen.

Det var då det hände. Mellan plastförpackningarna med ärtsoppa, bruna bönor och risgrynsgröt hittade jag den: Kalkonsyltan från Ingelstad. Jag har skrivit om den förr här i bloggen, det var 2010 (klicka här för att läsa) och kommenterade då att det var sällan som vi kunde hitta den i butiken, kanske en gång i månaden. På den tiden handlade vi på Hemköp nere i stan.

Och det var nog ungefär så länge sedan som vi senast hade hittat och kunnat köpa kalkonsyltan. Men nu låg den alltså där. Naturligtvis köpte jag den. Den var lika god som jag kom ihåg att den skulle vara.

Nu hoppas jag att det inte var en engångsföreteelse utan att ICA Maxi kommer att ha den stadigvarande.

Ingelsta_kalkon_produkt_ingelstasylta_chark-sm_frp

Chip i handen i stället för SJ-biljett?

Först trodde jag att det var ett första april-skämt. Men det är ju december nu och Trafikverket brukar inte i första hand vara kända för att vara skämtsamma. Speciellt inte eftersom det var det sista numret av personaltidningen iTrafik, vilket innebär att det blir svårt att dementera i ett kommande nummer.

Artikeln i iTrafik handlade alltså om att ett chip inte större än ett riskorn under huden nu kan ersätta resehandlingar när man reser med SJ. För resenären räcker det att sträcka fram handen till tågvärden.

Det är tydligen en försöksverksamhet för stamkunder, som redan i annat sammanhang och av någon anledning har ett chip-implantat – tydligen finns det sådana människor. SJ injicerar inte några chip men har tagit fram en app som gör att chippet kan användas som biljett när resenären har lagt till sitt SJ-prio-nummer. Enligt artikeln är det 2200 kunder som hittills gjort detta.

Om jag förstår det rätt talar chipet ”bara” om vem resenären är. Vi har ju personnummer i Sverige så alla individer har en unik beteckning. Varpå SJ:s app ”översätter” personnumret till deras SJ-prio-nummer och redovisar vilken/vilka biljetter som i SJ:s server finns registrerade att personen med det numret har köpt. Det låter som en tekniskt mycket enkel operation när man väl har fått ”signalen” från chipet. Fast det skulle ju kunna fungera lika bra att säga sitt personnummer. Tycker jag. Eller visa körkortet, där finns ju personnumret, varpå tågvärden scannar in det.

Jag är fortfarande inte helt övertygad om att det inte är ett första april-skämt. För vår egen del brukar såväl Margaretha som jag vilja ha en utskriven biljett i fickan när vi åker tåg, det känns tryggt så.

Papper med tryck eller digitalt?

Vår förening SPF Seniorerna Falun ger fyra gånger om året ut vårt MedlemsNytt, en publikation med 44-48 sidor som redovisar föreningens kommande aktiviteter och referat från genomförda aktiviteter (klicka här för att läsa). Medlemmarna brukar ofta påtala att de uppskattar MedlemsNytt och i styrelsen inser vi att den är viktig som PR och för att därigenom kunna värva nya medlemmar.

Men den är dyr, dvs en stor del av föreningens inkomster går åt till MedlemsNytt. Kostnaden består av såväl tryckning som distribution eftersom allt redaktionellt arbete utförs idéellt. Att vi överhuvudtaget har råd med den beror dels på att vi har så många medlemmar, som delar på tryckkostnaden, och på våra s k ”brevduvor”, dvs medlemmar som idéellt delar ut huvuddelen av upplagan, var och en inom sitt område. Men alla medlemmar bor inte så till att det fungerar med brevduvor varför en hel del även behöver distribueras med PostNord – och det är dyrt.

Återkommande har frågan varit uppe till diskussion om/när det är dags att ersätta papper med tryck med en rent digital upplaga. Vi har ju såväl vår webbplats, våra gruppmejl och vår Facebook-sida. (En variant, som åtminstone en annan SPF Seniorerna-förening använder, är att bara distribuera den tryckta upplagan till de som inte har angett en epostadress, de övriga får den digitalt). De flesta har nog varit överens om att en sådan dag kommer – men den har inte kommit ännu. Fördelen med det tryckta MedlemsNytt är ju att alla medlemmarna ”får den i handen” när de tömmer posten i sin brevlåda, det är ett väldigt effektivt sätt att sprida information.

Sedan jag gick i pension har jag i egenskap av pensionär fått till mig hemskickat Trafikverkets personaltidning iTrafik (ja, de första åren var det Vägverkets personaltidning, som jag inte kommer ihåg vad den hette). Idag kom det sista numret. Inte det senaste, för det framkom i tidningen att man nu lägger ner den och övergår helt till digital information via verkets intranät. Det verkar ju vara rationellt – men det innebär antagligen att jag och andra pensionärer blir utan information.

Man kan ju fundera över hur länge Falu kommun och Landstinget kommer att fortsätta att producera olika tidningar som distribueras till alla boende i kommunen/länet. Antagligen resonerar de tills vidare på samma sätt som vår förening. Fast deras tidningar brukar i varje fall jag ögna igenom väldigt, väldigt snabbt.

”Nu är det en minut kvar”

I dagens Go´kväll presenterade Ingalill Mosander och Monica Lindgren på sedvanligt sätt ett antal olika böcker. Men de var tydligen lite väl mångordiga i sina presentationer vilket fick programledaren Beppe Starbrink att meddela ”Nu är det en minut kvar”, dvs det var strax dags för Rapport.

Det fick mig att tänka på den första månlandningen. Där kunde man höra samtalet mellan kontrollstationen i Houston och månlandaren Eagle. Men på sluttampen hördes bara rösterna från månlandaren, det enda som hördes från Houston var ”60 seconds” och senare ”20 seconds”. Vilket var den tidsrymd som de hade på sig för att landa och stänga av motorerna och ändå ha tillräckligt med bränsle för att kunna starta och ta sig därifrån.

Ett par sekunder efter ”20 seconds” rapporterade de att ”the Eagle has landed”.

”Det är timjan i, sade Toke med bruten röst”

Till jul varje år brukar jag plocka fram Frans G Bengtssons Röde Orm, sjöfarare i västerled och läsa kapitlet Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand (läs här). Orm och hans vän Toke hade varit i sju år i ”fläsklöst land”, dvs det islamska Andalusien, och njöt av att åter kunna njuta av fläsk. Men framför allt av blodkorv.

Det var vid blodkorven som kommentarerna kom:

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Visserligen har jag aldrig själv känt någon större längtan till blodkorv men jag kan förstå att det handlade om minnen från hembygden som nu åter kom till dem.

Men hur är det egentligen med timjan? Enligt Wikipedia är kryddtimjan nämnt redan på en sumerisk kilskriftstavla från 3000 f.Kr., då som läkemedel. Och egyptierna odlade timjan, som sades kunna ”jaga bort onda andar” och det ingår i recept från 1500 f. Kr..

Under medeltiden spreds odlingen av timjan norrut via munkarnas trädgårdar och i Sverige är odling av timjan känd sedan 1400-talet. Hur kunde då Orm och Toke känna igen och njuta av timjanlukten hos Harald Blåtand, som dog omkring år 986?

Thymus_vulgaris_-_Köhler–s_Medizinal-Pflanzen-271

En förklaring skulle ju kunna vara att Harald Blåtand ju faktiskt hade låtit döpa sig av sin ”lille präst” och att prästen hade haft med sig timjan. En annan att Orm och Toke hade lärt känna och uppskatta lukten och smaken av timjan nere i Andalusien. Men eftersom hela stycket handlar om hur de njuter av att ”vara hemma” och känna hemtraktens matvaror tycker jag att det verkar mindre troligt.

Det är nog så att Frans G Bengtsson i just detta avseende har missat lite.


PS: Hade Frans G Bengtsson gett ut boken idag hade han nog fått anmärkning för att inte vara politiskt korrekt med anledning av det här stycket:

Det var ett ovigt språk att förstå, och ännu långt mera ovigt att försöka framsäga,, med läten som sutto långt nere i halsen och mest liknade korplåt och grodors kväkande; och för Orm och hans kamrater tedde det sig märkligt att dessa främlingar kunde vilja ha besvär med att kränga fram så svåra ljud, i stället för att tala på mänskligt sätt som nordbor gjorde.

Farled Dalarna och The Falkirk Wheel

För ett tiotal år sedan var jag genom mitt arbete på Vägverket Region Mitt inblandad i ett projekt som benämndes Farled Dalarna. Det ska inte blandas ihop med ett väldigt mycket större projekt, Dala Kanal, som under ett antal år bedrevs för att kunna få oceangående fartyg att ta sig upp till Siljan. Farled Dalarna handlade om att man (i varje fall i ett första skede) skulle kunna åka med fritidsbåtar från Borlänge (ovanför fallen och kraftverken) till Siljan. Projektet bedrevs med i första hand Gagnefs Intresseförening som initiativtagare och med finansiering bland annat från EU.

Att Vägverket blev inblandade berodde på att en förutsättning för båttrafiken var att de båda flottbroarna i Gagnef och Österfors skulle behöva göras öppningsbara samt att den fasta bron i Marielund skulle behöva byggas om. Dessutom skulle en kanal med slussar behöva byggas förbi kraftverket i Gråda. En sådan började faktiskt byggas redan 1824 (ja, då var det ju inget kraftverk utan det handlade om en kanal förbi vattenfallet). 1857 avbröts bygget av finansiella skäl och när sedan Siljans järnväg hade tillkommit 1884 fanns det inte längre något behov. Det går än i dag att se resterna av byggnationen:

grada

Hur kom jag att tänka på detta just idag? Jo, jag råkade på YouTube se den här anordningen kallad The Falkirk Wheel, som ungefär samtidigt med planeringen av Farled Dalarna byggdes i Skottland (invigd 2002) för att förbinda två kanaler (som används för nöjestrafik), den nedre Forth-Clyde-kanalen och den övre Union Canal. Det är en båtlyft som lyfter/sänker båtarna 24 m mellan de båda kanalerna. Fyra minuter tar det. Kostnaden för lyften inklusive ombyggnad av kanalerna lär ha gått på motsvarande över 1 miljard svenska kronor. Jag tror inte att Gagnefs Intresseförenings skulle ha kunnat fixa fram det beloppet.

Vi skrev faktiskt 2006 ett avtal mellan Vägverket och Farled Dalarna Ekonomisk Förening om projektet. Men i avtalets sista paragraf står det att ”Om entreprenör inte antagits senast under år 2015 upphör avtalet att gälla”. Och någon entreprenör har inte antagits och lär aldrig komma att antas.

Men visst hade det varit spännande med en sådant hjul i Gagnef.

Är dalfolket bra eller dåliga?

Eftersom jag arbetade hela mitt yrkesverksamma liv inom Vägverket är det inte konstigt att trafiksäkerhetsarbete engagerar mig. En viktig del i detta är att använda bilbälte. Det är konstigt att inte alla gör det så enkelt som det är att sätta på sig det.

För egen del är det så naturligt att jag inte behöver tänka på det, det känns ”konstigt” om jag inte har bältet på mig. Det är till och med så att jag måste anstränga mig för att inte sätta på mig bältet när jag på sommarstugan ska flytta bilen tio meter för att kunna klippa gräsmattan under den.

Idag rapporterade Sveriges Radio Dalarna om en undersökning som NTF har gjort angående bilbältesanvändning i landet. ”Dalfolk slarvar med bilbältet” var rubriken och sedan konstaterar man att ”I sju av Dalarnas femton kommuner är invånarna sämre än riksgenomsnittet på att använda bilbältet”.

Jaha – men det innebär ju att i åtta av Dalarnas femton kommuner är man bättre än riksgenomsnittet. Vilket i sin tur rimligen måste innebära att dalfolket är ungefär som riksgenomsnittet.

Så här ser redovisningen ut länsvis:

baltesanvandning_lanen_2017

Observera att staplarna är ”kapade” och börjar på 84%. Sämst är alltså Värmland och Kalmar län på 90%. Sedan kan man ju ifrågasätta statistikens ”säkerhet”, dvs om man verkligen med statistisk säkerhet kan skilja mellan 95 och 97% i ett län. Vi vet ju hur osäkra de olika redovisningarna av politiska partisympatier är.

Fast visst håller jag med om att man bör ”skärpa sig” i Vansbro kommun.

 

Ann-Caroline!

I dag deltog jag i ett studiebesök på Sveriges Radio Dalarna i det som kallas Medborgarhuset. Det var ett synnerligen intressant studiebesök (rekommenderas om du får en chans!). Bland annat fick vi under pågående sändning komma in i studion där Madeleine sände Förmiddag i P4 Dalarna.

Det var imponerande att se hur lugnt hon skötte alltihopa, pratade med oss medan musiken spelades, övergick till att prata i sändning utan att bekymras av vår närvaro och pratade med lyssnare som hade önskat en låt.

Medan vi var där hade hon fått ett önskemål från en kvinna som hette Caroline (med uttalat ”e”) som ville höra en låt som hette just som hennes namn. ”Jag hittar tjugo låtar som har Caroline i titeln” sa Madeleine, ”de flesta är på engelska men här har vi en på svenska, kan det vara den? Ann-Caroline.”

Varpå åtta pensionärer omedelbart och i korus började sjunga ”Ann-Caroline, öppna din dörr, möt mig i porten, nu liksom förr…”.

Javisst var det den låten med Thory Bernhards som hon ville höra.

Varför är det ingen som ringer till mig?

Det har jag funderat över.

Eller jag kanske ska uttrycka mig mer korrekt: Varför är det ingen som ringer till mig när jag har telefonen inom hörhåll så att jag kan höra att det ringer?

Nu ska jag väl omedelbart erkänna att jag inte går omkring med telefonen i handen precis. En gång för ett tag sedan konstaterade jag att den i en vecka hade legat i en kavajficka där kavajen var inhängd i garderoben. Och då hör jag nog inte att det ringer.

Men ofta ligger telefonen på en hylla i bokhyllan eller på soffbordet eller på skrivbordet. Då borde den höras. Ändå hör jag inte att det ringer. Oftast är det Margaretha som tittar på den och konstaterar att jag har ett missat samtal och ett inpratat meddelande.

Jag har kollat att ringsignalen verkligen är påkopplad genom att be Margaretha ringa till mig – och då ringer det. Konstigt har jag tyckt.

Idag hade jag besök av sonen och bad honom titta på telefonen. Varvid han hittade en knapp ”Stör ej” som jag hade påkopplad och som innebar att alla inkommande samtal tystas när enheten är låst. Där var förklaringen.

Att samtalet från Margaretha kom fram och hördes berodde på att en annan knapp var påslagen, ”Tillåt samtal från Favoriter”.

Nu kan ni ringa till mig!

PS: Dessutom installerade han vår nya skrivare.