En del människor pensionerar sig aldrig

Ja, när det gäller Sven Yrvind vet jag inte om ”pensionera sig” är rätt beteckning, han har väl aldrig haft ett ”riktigt” arbete att pensionera sig från, hela livet har han hållit på att bygga segelbåtar och segla på långfärd med dem.

Numera är det ju inte alls ovanligt att man gör långseglingar med vanliga segelbåtar, inte ens att segelfärderna går runt jorden eller att man gör det ensam – och i vissa fall utan att gå iland någonstans under färden. Det som gör Sven Yrvind speciell är att han seglar i så extremt små båtar, som han har konstruerat och byggt själv. Han är född 1939 och alltså 79 år.

Flera gånger tidigare har jag här i bloggen kommenterat hans förehavanden, såväl den 23 november 2015 som den 24 september 2017. I det senare inlägget nämnde jag hans planer på att med sin båt ”Exlex” segla från Irland till Nya Zeeland. Båten var 5.76 m lång och 1,04 m bred. Det skulle ta 300 dagar, beräknade han. (Att han startade på Irland i stället för här hemifrån var för att slippa trängas med den intensiva trafiken i Engelska kanalen).

Ett par av hans svar på intervjufrågor har blivit klassiska:

Är det inte farligt, du kan ju kollidera med ett isberg eller en val?

Jag blir hellre uppäten av en haj än dör på långvården.

Om du ska leva på müsli och konserverade sardiner, nedsköljt med samlat regnvatten – blir det inte en enformig diet?

Kossorna går på ängen hela dagarna och äter gräs, de behöver inte omväxling och det gör inte jag heller.

En av de sista dagarna i maj i år blev han bogserad ut ur hamnen i Irland och påbörjade seglatsen, du kan se avfärden filmad av irländsk TV här. Sedan har man kunnat följa hans färd på hans webbplats (hur han har klarat av att uppdatera den från båten har jag inte helt klart för mig).

Den 27 juni rapporterade han att han nu hade varit till havs i fyra veckor. ” Wonderful. This is what i like.” Men han klagar på farten, bara 1,4 knop i genomsnitt, han hade räknat med minst 2 knop.

Men den 2 juli rapporterade han att han hade problem. Rodret fungerade inte som det skulle och han hade så mycket mat stuvat i förpiken att han inte kunde använda den förliga manluckan när han skulle sköta segel och roder utan måste gå upp på däck (i en båt som är 1,04 m bred).

Den 7 juli är han i Porto Santo på Madeira och har beslutat sig för att avbryta färden och åka hem för att bygga en ny båt! Du kan se honom den 12 juli förklara läget i en video här.

Den 26 juli är han hemma i Västervik igen. Det är naturligtvis mycket praktiskt som ska ordnas när man har planerat att vara borta närmare ett år och kommer hem efter bara några månader. Men han förklarar att så fort detta är avklarat ska han ge sig i kast med sin nya båt Exlex Minor. Och redan den 29 juli har han byggt en modell av det nya skrovet.

I förrgår, den 17 oktober, visar han en bild på skrovet i full storlek, dvs den är 4 cm längre och 19 cm bredare än den tidigare båten. ”Exlex Minor have definitely place for two persons friendly persons to cruise long distances a boy and a girl.”

Det verkar alltså som att han tänker få en kvinna med sig i på nästa resa. Är det någon som är intresserad?

Annonser

Ritola?

Om någon säger att jag är dålig på att intressera mig för och ”hänga med” i vad som händer i idrottsvärlden så är det nog ett ”understatement”. När det gäller den tryckta versionen av Falu-Kuriren (”print” ska man tydligen säga numera) bläddrar jag genast fram till sista sidan när jag har kommit till den halva av första delen som handlar om sport och idrott.

Men oftast läser jag tidningen på webben och där är det svårare att slinka förbi idrotten, i varje fall rubrikerna. Så jag har inte lyckats undgå att en av Leksands mer prominenta spelare heter Mattias Ritola.

Jag antar att hans efternamn har finskt ursprung, det låter så. Men varje gång som jag ser namnet tänker jag på seritecknaren Jan-Erik Garland, som hade Rit-Ola som sin signatur. Under hela min uppväxt kunde jag möta hans alster Biffen och Bananen.

Det finns tydligen ett samband mellan namnet Ritola och signaturen Rit-Ola. För nu har jag lärt mig att han tog signaturen efter den finske långdistanslöparen Ville Ritola. Han vann på 1920-talet åtta olympiska medaljer varav fem guld. Fast ”finsk” och ”finsk”, han emigrerade till USA när han var 17 år och flyttade inte hem till Finland igen förrän han var 75.

Om Ville och Mattias på något sätt är släkt vet jag inte. Ritola är kanske ett vanligt namn i Finland?

Den här seriesidan verkar vara jämngammal med mig:

8F339F92-B53D-4641-B30E-06C5CF36C58C.jpeg

 

Peter Carlsson i Falun

Det var Margaretha, som hade uppmärksammat det, att Peter Carlsson skulle ha två föreställningar i Falun, den 24 och 25 februari och att biljetterna skulle börja säljas klockan 10 idag.

Så jag satt beredd vid datorn. Det var jag tydligen inte ensam om men vi fick två bra biljetter på rad 6 till föreställningen den 24 februari. När jag nu kl 17.26 tittade på vad det fanns för platser kvar såg det ut så här:

Peter Carlsson Falun

Det var inte mycket att välja på. Som tur var för andra finns det lite fler platser kvar till föreställningen dagen därpå.

Men det fick mig att tänka på när Peter kom och uppträdde på Vägverkets Fritidsförenings fest på lokalkontoret här i Falun på nittiotalet. Vi var 20-30 personer där som lyssnade på honom. Och det var väldigt uppskattat. Vad Fritidsföreningen fick betala vet jag inte, men föreningens kassa var ju inte så stor. Jag gissar att det var Björn Zettervall som kände Peter och som hade fixat det hela.

Fiber för bredband på landsbygden

Häromveckan var vi på ett möte med några sommarstugegrannar. Ja, benämningen ”sommarstugegrannar” kanske är lite fel, det är vi som har sommarstuga, de flesta av de andra var permanentboende. De ville prata om möjligheten att få fiber dragen till fastigheterna.

Att de var intresserade förstår jag, de bor ju där permanent. Men själv var jag lite skeptisk, vi är ju där bara några sommarmånader och klarar oss (tycker jag) bra med vårt mobila bredband. Men man kan ju alltid lyssna på vad de andra säger och vad det skulle kosta, så vi åkte dit. Dessutom är Margaretha mer positiv än vad jag är.

Vi trodde båda att det skulle komma någon representant för ett fiberbyggnadsföretag, som skulle berätta. Men det gjorde det inte, det var ”bara” ett möte mellan oss fastighetsägare för att se om vi överhuvudtaget är intresserade. Och det är kanske ett klokt sätt att bete sig på.

Det företag som det pratades mest om hette IP-Only, de var tydligen på gång att gräva på andra ställen i Säters kommun. Men vi insåg att det skulle bli långt (dvs dyrt) för dem att gräva till våra fastigheter, som inte är så många. Skulle man kunna få dem att lägga det i sjön i stället?

På Facebook hade jag läst mindre smickrande omdömen om företaget IP-Only, de har tydligen hållit på i Grycksbo och som jag förstått det är man där ganska irriterade. Och igår var det ett inslag på SVT från Västmanland där man var ännu mer irriterade över att företaget lovar och lovar men att det inte så mycket händer. En man berättade att han hade skrivit avtal 2016 med löfte om installation 2017 men nu är det 2018 och ingen fiber finns ännu.

En representant för företaget intervjuades också och han förklarade att de nu hade tagit en paus och skulle göra en nystart. ”Vi hade inte förstått hur mycket mer besvärligt det är att gräva på landsbygden än i stan” var ungefär vad han sa. ”Det är hundratals för att inte säga tusentals fastighetsägare att skriva kontrakt med”.

Det låter ju inte särskilt professionellt av dem, dvs att inte veta vad de gav sig in på. Hade jag träffat dem när de satte igång skulle jag helt klart rekommenderat dem att anställa några erfarna marklösengubbar från Trafikverket, de har vana vid sådana saker.

Sedan nämndes ett företag, Micronät, som bygger s k ”radio-fiber” vilket innebär att sista biten använder man radio från en mast hem till fastigheten. Vad det är för skillnad på detta och på vanligt mobilt bredband har jag inte klart för mig. Om det nu fungerar lika bra som nedgrävd fiber – varför ger sig inte de etablerade telefonbolagen in på det, de har ju redan infrastrukturen med master?

Slutsatsen för mig blir att jag kan nog ligga lågt, det händer nog inget på ett bra tag.

Vad gör vi för fel på Facebook?

Idag kom Internetstiftelsens rapport ”Svenskarna och internet 2018”. Där stod en hel del intressant att läsa (klicka här för att komma till den). Det som jag först läste handlade om äldre och vår användning av internet. Det gjorde mig lite deppig – eller i varje fall förundrad.

På vår (SPF Seniorerna Faluns) facebooksida lägger vi ut information om föreningens kommande aktiviteter (föreningen är stor och våra olika arrangerande kommittéer erbjuder många olika aktiviteter) liksom referat från genomförda aktiviteter (som vår informationskommitté ser till blir skrivna). Dessutom delas en del inlägg från förbundet. Det blir ganska många, jag räknade efter och fann att under september månad var det 36 inlägg. Det var fler än jag hade trott, kanske var det ovanligt många eftersom september ju är en ”uppstartsmånad” för höstens aktiviteter.

Vi har 199 ”följare” på sidan. Med tanke på att vår förening har mer än 2300 medlemmar innebär det att inte ens 10% av medlemmarna följer vad vi skriver där. Jag har försökt ”förklara” detta (eller ”trösta mig”) med att andelen av våra medlemmar som använder internet och Facebook är avsevärt mindre än för befolkningen i riket som helhet. Eftersom vi är så ”gamla”.

Men av Internetsstiftelsens rapport framgår att i åldersgruppen 65-75 år använder 43% Facebook dagligen och i åldersgruppen över 75 år använder 25% Facebook dagligen. Motsvarande siffror för de som använder Facebook ”någon gång” är 63 respektive 51%

Facebook varje dag-800

Så vad är det som gör att våra medlemmar använder Facebook men inte bryr sig om att följa vår Facebooksida? Är det möjligen så att de egentligen inte är så intresserade av vår förening? Ibland har jag även i övrigt funderat över det. Trots att vi har många aktiviteter och resor av olika slag och det är många medlemmar som deltar – så är det procentuellt sett få som gör det. Med tanke på att vi har så många medlemmar.

Ett försök till (positiv) förklaring skulle kunna vara att den information, som våra medlemmar får genom våra gruppmejl, är så effektiv att de inte anser sig behöva information via Facebook.

Två frågor alltså:

  1. Varför är det så få som följer vår Facebooksida?
  2. Vad kan vi göra åt det?

”Larmet: Miljontals kan ha fått sina mejl lästa”

Det var rubriken på en artikel i Aftonbladet med anledning av en hackerattack mot Gmail. Själva artikeln har jag inte läst eftersom det var en s k plusartikel.

Jag är nog lite naiv av mig för min reaktion blev bara ”jaha, kan det vara så intressant att läsa vad det står i de mejl som jag fått eller skickat?”. Det brukar inte stå några större djupsinnigheter där. Eller hemligheter. Fast det kanske det gör i andras mejl, det vet ju inte jag. Men hur gör hackern för att gå igenom miljontals brev för att hitta något som hen tycker är ”intressant” och som hen kan ha nytta av?

Experter som varnar för att ha samma lösenord på många ställen brukar visserligen varna för just detta, dvs att någon kan hacka sig in på ett ”oskyldigt” ställe och lägga beslag på lösenordet, som används på andra, mer ”viktiga”, inloggningar. Men när jag tänker efter kan jag inte komma på några sådana ”viktiga” inloggningar där det skulle vara besvärligt eller penibelt för mig om någon utomstående loggar in. Om någon på det sättet lyckas läsa plusartiklar i Falu-Kuriren gör det mig inte så mycket.

Det enda känsliga är väl bankkonto och där används ju Mobilt Bank-ID som har helt egen inloggning.

Men det är kanske så att jag är naiv.

Bon Jovi och Avicii

När jag tänker tillbaks på min yrkesverksamma tid (inom Vägverket) gör jag det med glädje och en hel del stolthet. Jag tycker att jag har gjort något meningsfullt och som jag ”kan stå för”. Så känner nog de flesta.

Men jag undrar hur de som har jobbat som rubriksättare på tidningar känner. Om de verkligen är stolta. Jag kom att tänka på det när jag igår kväll hade sett Skavlan på TV.

Han hade bland annat besök av Jon Bon Jovi som berättade att han en gång hade träffat Avicii en eftermiddag. Det var meningen att de skulle göra en inspelning tillsammans men det blev inget av med det eftersom Avicii inte hade tillgång till alla filer som han behövde för inspelningen. Så i stället satt de och fikade och pratade under en eftermiddag.

Sedan läste jag rubriken i Aftonbladet:

”Avslöjar hemliga tiden med Avicii. Därför tillbringade Bon Jovi dagar med svensken.”

Tänk på vilket typsnitt som du väljer att använda!

Eller ”font” kanske man säger numera. Det brukar ju finnas en massa sådana inbyggda i de flesta ordbehandlings- och andra program. De flesta av dem används nog sällan, en hel del av dem är nog i första hand avsedda att användas enbart för rubriker och liknande. Arial och Times New Roman är väl bland de vanligaste att använda för ren ”brödtext”. Och så Calibri. Som väl numera kanske är allra vanligast eftersom det ersatte Times New Roman som ”default” i Word-programmet för ungefär ett årtionde sedan .

calibri

Varför tar jag upp detta?

Du kommer ihåg de s k Panamapapperen med över 11 miljoner dokument som visade hur förmögna människor med hjälp av olika banker och ett företag i Panama hade ”smusslat undan” stora mängder pengar som de inte ville skulle synas i offentligheten. Det orsakade ju en hel del turbulens runt om i världen. Här hemma kommer vi ihåg Leif Östling som avgick som ordförande för Svenskt Näringsliv sedan han i en intervju sagt ”Vad f-n får jag för pengarna?”. Och Islands statsminister Sigmundur David Gunnlaugsson som också avgick.

Då var det väl inte så konstigt att även Pakistans preminärminister Nawaz Sharif fick avgå, potentater i ”sådana där” länder förväntar vi ju oss inte så mycket hederlighet av. Han hade redan tidigare varit premiärminister i två omgångar, innan den nuvarande omgången hade han varit bosatt i London tillsammans med sina vuxna barn.

Han hade tydligen också haft pengar som hanterades av Panama-firman och hade köpt lägenheter i London. Jag har inte helt klart för mig hur hela resonemanget gick till men han hävdade på något sätt att det var barnen som hade tillgång till lägenheterna och inte han och det skulle i så fall ha betydelse i sammanhanget.

För att bevisa att det han påstod var sant lade hans dotter ut ett dokument på webben. Dokumentet är som man kan se daterat 2 februari 2006. Och använder typsnittet Calibri.

Sharif

Men: Calibri förekom inte i den saluförda versionen av Microsoft Word förrän 2007. Vilket bevisar att dokumentet var förfalskat, dvs författat och undertecknat vid en senare tidpunkt än den 2 februari 2006.

När någon har kunnat påvisats ljuga i ett avseende blir ju trovärdigheten för vederbörandes övriga påståenden avsevärt mindre. Vilket innebar att rätten, som han var instämd till, bedömde att pengarna som han hade hanterat inte kom från hans affärsverksamhet utan egentligen handlade om mutor. Varefter han tvingades avgå och dömdes till ett tioårigt fängelsestraff.

Så tänk på vilket typsnitt som du väljer att använda. I varje fall om du är ute i skumraskaffärer.

”Europeisk restaurang”

När jag var inne på Facebook kom det upp en notis (eller annons var det antagligen) om Blackstone Steakhouse här i Falun. (ja, numera finns de även i några andra städer och håller tydligen på att expandera). Där har jag ätit en gång, det var gott.

Det som jag reagerade på var att de själva beskrev sig som ”europeisk restaurang”. Det tyckte jag var ett väldigt diffust begrepp, särskilt som deras särprägel ju är att man själv steker köttbiten på en het lavasten på bordet. Äter man likadan mat i Kosovo som i Norge?

Jag brukar ibland när man pratar om indiska och kinesiska restauranger konstatera att såväl Indien som Kina omfattar väldiga landområden och sannolikheten för att man i södra och norra Indien (eller Kina) har likadan mat och likadan kryddning, den är antagligen minimal. Men här i Sverige så ”vet” vi vad som menas med indisk respektive kinesisk mat.

Vet vi vad ”europeisk restaurang” innebär? Mer än att den inte är kinesisk, indisk eller libanesisk?