Hamburgarens statusresa

När hamburgare introducerades i Sverige var det (väl?) som ett alternativ till ”korv med bröd”, dvs något som man köpte i en kiosk på gatan och klämde i sig i all hast. Utformningen med en platt pannbiff mellan en ituskuren bulle hängde ihop med att man behövde bullen för att inte bli kladdig om händerna, precis som man lade korven i ett avlångt bröd. Att man sedan kompletterade med en skiva ost och diverse såser var för att förhöja smaken, dvs för att det inte skulle kännas för torrt. Ganska billigt var det också, det gällde ju att kunna konkurrera med korven.

Men nu har hamburgare tagit vägen in på pubar och andra restauranger, ofta är det så att hamburgare nästan är det enda som erbjuds även på restauranger som vill ge sken av att vara ”lite finare” (i varje fall tyder prissättningen på det). Ofta har de på menyn en rad med olika hamburgare, dvs det skiljer lite grand på de extra tillbehören mellan bullens båda delar, och beskrivningarna brukar vara mångordiga om hur speciella just deras hamburgare är. Fast när man fått in dem tycker jag inte att de är så särskilt speciella, de brukar smaka ”som vanligt”.

Men det som jag funderar över är varför man på restauranger väljer att servera en pannbiff mellan två halvor av en bulle eftersom man levererar rätten på en tallrik och försedd med kniv och gaffel. Det senare, dvs kniv och gaffel, är väl motiverat eftersom rätten brukar bli en decimeter hög, omöjlig att bita över. Och när man börjar skära i den så brukar det mesta rasa samman.

Varför inte i stället servera en pannbiff tillsammans med pommes frites på tallriken (jo, jag vet att man kan kompletteringsbeställa pommes frites till hamburgaren), lite trevligt upplagt med goda tillbehör bredvid? Då skulle det bli avsevärt enklare att äta. Och möjlighet att extrabeställa en bulle för de som så önskar. Fast det skulle nog inte bli många bullar beställda.

I sammanhanget har jag även haft svårt för det ”restaurangmode” som även för andra rätter har gått ut på att man ska bygga ett ”torn” av maten, som sedan rasar när man börjar äta. Fast det modet håller visst på att försvinna numera.

– – –

En till fundering: När började man benämna potatisen med ”påmmes”? När jag var ung var det nog ingen som skulle ”våga” säga något annat än ”påmm fritt”, då skulle man bli betraktad som en ”tönt från landet”.

Annonser

Normbrytande funktionsvariationer

Förlåt, men jag blir så trött på alla dessa politiskt korrekta formuleringar.

Jag råkade hamna på en webbplats för Konstföreningen Aurora i Lund. De har sina lokaler i ett hus från 1300-talet, Krognoshuset. På webbplatsen står det så här:

”Krognoshuset är en kulturminnesskyddad medeltida byggnad från 1300-talet med smala och branta trappor. Det kan därför vara otillgängligt för besökare med vissa normbrytande funktionsvariationer. ”

Hade det inte räckt att skriva att det kan vara otillgängligt för vissa besökare, alla hade väl ändå förstått att det handlar om personer som har svårt att gå (eller inte kan gå överhuvudtaget)? Man behöver inte vara dum i huvudet för att man har svårt att gå!

Säters kommuns vapen

När jag på SPF Seniorerna Faluns webbplats skulle lägga in en notis om en resa, arrangerad av SPF Seniorerna Tuna-Säter, hade jag anledning att leta reda på Säters kommuns vapen för att använda som illustration. Det finns avbildat redan 1642 men fastställdes av Kungl. Maj:t på 1940-talet.

Jag har lärt mig att när det gäller heraldiska vapen är det den s k blasoneringen som fastställs och gäller, dvs en verbal beskrivning av vapnet. Det är sedan upp till olika konstnärer att i bild framställa vapnet efter denna beskrivning. De flesta vapen består av mer eller mindre ”standarddelar” för vapen och de olika konstnärernas versioner blir nog ganska lika.

Men för Säters kommuns vapen är blasoneringen lite mer speciell:

”I fält av silver en på svart mark stående smed – klädd i röd luva, svarta byxor och skor, strumpor av guld och med ansikte och armar i guld – höjande ett blått verktyg med svart skaft mot ett en upphöjning liggande rött smidesämne.”

Det ger ju konstnären lite mer frihet. På webben har jag hittat två versioner, som alltså båda är lika ”rätta”. Den vänstra är den version som Säters kommun använder på sin webbplats.

 

Båda bilderna tycker jag ser trevliga ut. Men jag förstår inte hur smeden med verktyget ska kunna slå på det liggande röda smidesämnet. För att kunna träffa det måste han stå en bra bit längre ifrån. Den som någon gång har huggit ved inser det.

Jag förstår att det beror på att konstnärerna har velat ”hålla ihop” kompositionen – men det stör mig lite grand.

”Flyttkoordinator”

Anders Sätterberg och Gunnar Trued från SPF Seniorerna Falun hade i dagens Dala-Demokraten infört ett debattinlägg med rubriken ”Trygga bostäder för seniorer – nyckeln till flyttkedjan”. (Du kan läsa den här). Artikeln har delats på Facebook och fått många ”likes” och uppskattande kommentarer.

Men även den här kommentaren:

”Jättebra, men sen kommer nästa bromskloss i flyttkedjan. Själva flytten! Det är otroligt jobbigt att flytta, särskilt om man bott stort många år och ska flytta till något mindre. Det skulle behövas någon, en ”flyttkoordinator” som ordnar det mesta som flyttfirma, städning, rensa i röran, eftersändningar, möblera nya boendet, sätta upp lampor och tavlor o.s.v. Inte en kommunal uppgift men en affärsidé, givetvis med rutavdrag.”

Den tycker jag var väldigt klok och väldigt träffande. Det är jobbigt att flytta, särskilt om man har bott många år i en villa och samlat på sig en massa grejer (och minnessaker) och ska flytta till något mindre.

Det enda råd som jag kan komma på, det är att inte vänta för länge utan göra det när man fortfarande har krafter kvar att engagera sig i det. Inte så att jag menar att man ska ha kraft att bära soffor själv men en flytt kräver väldigt mycket intellektuellt arbete och engagemang också.

Vem är Gunnar D. Hansson?

Vet du det? Om inte kan du läsa om honom i Wikipedia. Där står det så här:

”Gunnar D. Hansson (ofta skrivet utan punkt efter initialen), Gunnar Hugo Detlof Hansson, född 30 januari 1945 i Uddevalla,^[1] är en svensk litteraturvetare, författare och översättare.

Hansson är docent i litteraturvetenskap samt professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Han är även redaktör för Autors skriftserie. Som översättare har han bland annat tolkat fornengelsk och fornisländsk poesi.

Han är sedan 1978 gift med författaren, översättaren och barncancerspecialisten Ildikó Márky.^[1][2]

Hansson vann Sveriges Radios Lyrikpris 2018 för lyriksamlingen ”Tapeshavet” och samma år Samfundet De Nios Stora Pris.”

Sedan finns det en lista över böcker som han har skrivit respektive översatt. Det hela låter inte särskilt kontroversiellt. Men det är det tydligen. För till varje artikelsida på Wikipedia finns även en diskussionssida där man kan diskutera och ha synpunkter på artikelsidans text. När det gäller Gunnar D. Hansson finns det ett otal inlägg (jag tänkte först räkna hur många det var – men jag gav upp!) som har synpunkter på artikeln.

Vad är det då man diskuterar? Jo, om artikelns rubrik ska vara ”Gunnar D. Hansson” eller ”Gunnar D Hansson”. Alltså en diskussion om en punkt. Du kan läsa inläggen här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Gunnar_D._Hansson.

 

Om att vattna i sin trädgård

Denna varma och torra sommar har det varit vattningsförbud på många ställen. Det ska man naturligtvis följa. Om förbudet gäller även för de som har egen brunn eller sjövatten, det vet jag inte.

Men om man nu vattnar ska man väl lämpligen göra det på ett klokt sätt så att växterna får så mycket nytta som möjligt av vattnet. Falu-Kuriren har intervjuat en trädgårdsmästare för att få bra råd.

Hon sa att det är svårt att ge generella råd, jorden är så olika i olika trädgårdar. Det är så många olika faktorer som spelar in som till exempel jordmån, läge, allmän dränering etcetera. Men ett tips hade hon: ”Det som jag rekommenderar är att man sticker handen cirka 30 centimeter ner i jorden och känner.”

Gör du så, sticker ner handen 30 cm och känner?

Att inreda ett slott – med någon annans pengar

När jag läser på Facebook stöter jag ibland på kommentarer om att nyhetsrapporteringen på SVT är vänstervriden. Även DN brukar få samma omdöme. Om det är så och om det i så fall är effektivt vet jag inte, jag själv har i alla fall nog inte blivit mer vänsterradikal av att se på SVT (DN läser jag inte).

Men nu har jag ”råkat” se ett par program på Kunskapskanalen som har fått mig att fundera över hur samhället har fungerat och över orättvisor. Fast det har varit program som SVT köpt från BBC. ”Att inreda ett slott” heter programmen och de redovisar hur Englands ”ädlingar” byggt och inrett sina våldsamt pampiga slott (och det verkar finnas väldigt många sådana, det ser man bland annat även i Engelska antikrundan, som regelbundet spelas in i slottsträdgårdar).

Att bygga och inreda slott är ju inte billigt. Hur slottsherrarna i de tidigare programmen har skaffat sitt kapital kommer jag inte ihåg – kommer inte ihåg om det redovisades heller. Men när det gäller det program som visades igår framgick det tydligt. Programmet handlade om Goodwood House i södra England.

Slottet byggdes av Charles Lennox, den förste hertigen av Richmond, hans son och sonson under 1700-talet. Den förste hertigen var oäkta son till kung Charles II (hans elfte oäkta barn!) och överöstes med titlar: 1st Duke of Richmond, 1st Duke of Lennox och 1st Duke of Aubigny.

Slottet som de här tre personerna lät bygga i etapper kostade enorma belopp, det är naturligtvis svårt att räkna om kostnader från 1700-talet till dagens penningvärde men det handlade om miljarder, oavsett om man räknar i pund eller kronor. Hur fick då herrarna dessa pengar kan man undra.

Jo, skattepengar. Det var tydligen skatt på kol och för varje ”barrel” (tror jag att volymsmåttet hette) gick 12 pence direkt till dem. 12 pence låter ju inte så mycket men tydligen var det ohyggligt många barrels som det handlade om.

I programmet redovisades inte försörjningen av kungens alla andra oäkta barn.

I sammanhanget kan väl apanaget till Carl Philip och Madeleine betraktas som kaffepengar. Men nog får det mig att fundera på det här med kungahus och prinsar och prinsessor.

Förutom själva slottet på bilden här nedan byggdes ett separat ”slott” för 50 ridhästar.

 

Modet förändras

Vi tittar just nu på Jönssonligan i TV4 – trots att vi otaliga gånger har sagt att man inte ska se filmer på TV4. Så många irriterande avbrott för reklam – och sedan blir det nyheter och väder mitt i alltihopa. Så att de ska kunna lägga in ännu mer reklam.

Men nu tittar vi ändå. Fast ”tittar” och ”tittar”, ingen av oss tittar särskilt engagerat. Men TVn står på och det är Jönssonligan som visas.

Det som jag noterar är Ulf Brunnbergs Vanheden och hans kläder. Han har ju alltid varit ”töntigt” klädd i en kavaj som är alldeles för snäv och smiter åt runt kroppen på honom. Och byxorna slutar en bit ovanför skorna. Typiskt töntigt, tyckte man när filmerna spelades in. Men nu är det tydligen högsta mode, titta på väderpresentatörerna i TV (det är ju nästan bara dem som man ser i helfigur), de är ju klädda precis så. Eller titta på Christopher O’Reagan.

Modet förändras.

– – –

PS: Vi stängde av Jönssonligan vid nyheterna.

PPS: När det gäller längden på mina egna byxben har jag alltid tyckt att de borde vara något kortare än vad byxexpediten rekommenderar (”byxbenet ska vila ordentligt på skon”) – men jag har varit medveten om att min uppfattning har skiljt sig från ”normen” och accepterat normen. För kläder i övrigt har jag försökt att köpa så ”modeneutralt” som möjligt eftersom jag använder kläderna tills de är utslitna och under den tiden hinner modet växla flera gånger. Dessutom brukar jag inte uppfatta vad som är modernt förrän det håller på att bli omodernt.

Stig Wennerström och jag

Har suttit och slötittat en stund på ett TV-program om spionen Stig Wennerström. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av spionhistoria så jag stängde av eftet ett tag.

Det som gjorde att jag överhuvudtaget började titta var hans radiomottagare som han använde i sin bostad i Djursholm för att ta emot meddelanden från sin uppdragsgivare i Moskva.

Under min tonårstid var jag mycket intresserad av att lyssna på utländska radiostationer på kortvåg, det var en ganska vanlig hobby på den tiden. Först använde jag familjens radiogrammofon som naturligtvis stod i vardagsrummet. Så småningom inhandlade jag en s k ”kommunikationsmottagare”, dvs en radio speciellt byggd för kortvågslyssning. Den var tillverkad av den amerikanska firman Hallicrafters och modellen hade beteckningen S-20R.

Även om det var en kommunikationsmottagare var den verkligen inte exklusiv, den var konstruerad redan före andra världskriget och var nog redan då ansedd som deras ”billighetsapparat”, dvs något som man med modernt språkbruk brukar kalla ”instegsmodell”. Jag gav 300 kr för den i begagnat skick. Det var vad en tonåring hade råd med.

Varför berättar jag nu detta? Jo, för att den radio som Stig Wennerström fick sina order genom, det var en likadan Hallicrafters S-20R som jag hade. Min undring är: Varför hade inte han en modernare och känsligare apparat, han hade ju helt andra ekonomiska resurser än jag?

Stig Wennerströms Hallicrafters S-20R

Om ”telefonister”

Med ”telefonister” menar jag just nu den stora (och tydligen växande) andel av mänskligheten som i första hand använder sin telefon när de besöker webbplatser (”surfar”). Till dem kan jag inte räkna mig själv. Jag tycker att webbplatsen blir så plottrig och att det är svårt att få någon överblick. Kanske hänger det ihop med min ”telefonhistorik”.

Min första mobiltelefon fick jag redan på 1980-talet. Fast jag borde väl egentligen skriva moBILtelefon, den bestod av en låda monterad i bilens bagageutrymme, en kantig telefonlur mellan stolarna i framsätet och en mikrofon på en arm som kunde böjas ner mot munnen. Bara installationen kostade nog ett antal tusenlappar men det slapp jag betala.

Men på senare tid har jag inte alls hängt med i ”telefonutvecklingen”. Länge envisades jag med att ha en gammeldags mobiltelefon, en sådan som man bara kunde ringa med (och skicka SMS). Margaretha däremot övertog en iPhone från ett av barnen när detta bytte till en nyare. Jag fick påtryckningar från såväl barn som Margaretha om att jag borde skaffa en iPhone. De lyckades inte.

Sedan övertog Margaretha en nyare iPhone från ett annat barn (nyare men tydligen ändå för gammal för barnets behov). Då hamnade hennes gamla i en låda i ett halvår. Till slut insåg jag att det var larvigt och barnsligt av mig att använda min gamla telefon när jag hade en fungerande iPhone liggande i en låda.

(En parallell: Jag tycker inte om att köpa märkeskläder och liknande, speciellt inte om det är någon kändis från sportvärlden eller annorstädes som har sålt sitt namn till produkten. Men vid ett tillfälle när jag skulle köpa skor och hade provat ett antal konstaterade jag att det var ett par som kändes väldigt sköna på mina fötter. Det fanns bara ett hinder för mig att köpa dem – det stod ”Björn Borg” på dem. Inget ont om honom men jag ville ju inte ha märkesprodukter med kändisnamn. Efter ett tags övervägande insåg jag att det var att dra principen för långt om jag skulle avstå från att köpa de skor, som jag tyckte var sköna, för principens skull. ”Principer är till för att man ska kunna göra avsteg från dem” sa jag till mig själv och köpte skorna. De var verkligen sköna och bra).

Så jag plockade fram Margarethas avlagda iPhone ur lådan och lade dit min egen telefon. Vilket bland annat innebar att jag för ett år sedan även kunde installera Swish på telefonen. Det var ju praktiskt. Tills i höstas. När jag använde Swish då kom det upp ett meddelande om att vid nyår skulle jag behöva installera en ny version av Swish – och den telefon jag hade var för gammal för att klara av det! Så då fick jag gå och köpa en ny.

Men surfat på telefonen har jag alltså fortfarande inte gjort.

När jag redigerar SPF Seniorena Faluns webbplats brukar jag vara noga med att efter redigeringen (som jag normalt gör på datorn) kolla även på min iPad att det ser ”snyggt” ut även där – det är lätt att det hänger med någon radbrytning när man klistrar in text och att den hamnar fel när man använder iPad. Men kollat hur det har blivit i telefonen har jag inte brukat göra. ”Det är ju ändå värdelöst att surfa med telefonen så det bryr jag mig inte om” har jag sagt till mig själv som försvar.

Men då och då har jag uppfattat budskapet från medlemmar att de har svårt att hitta artiklar på vår webbplats. Och det visade sig att de alltid har använt telefon när de har surfat. Det kan ju tolkas som en bekräftelse på min uppfattning.

Att byta från att använda dator eller padda vid surfning till telefon tycker jag är som att byta från en modern Volvo till en Trabant. Med Trabanten kan man visserligen förflytta sig till samma ställen som med den moderna Volvon men det är en väldig skillnad i komfort. Men till slut insåg jag att om det nu är så att allt fler människor väljer att åka Trabant, dvs surfa med telefonen, så är det ganska inskränkt och meningslöst av mig att ägna energi åt att göra en webbplats som är bra för dator/padda men strunta i de som använder telefon. De är många och blir allt fler.

Så jag tog telefonen och kollade hur vår webbplats såg ut i den. Det såg inte alls bra ut.

Men även om jag fortfarande tycker att det är sämre att surfa med telefonen går det uppenbarligen att anpassa webbplatsen så att surfandet blir så bra som möjligt, dvs vid uppbyggandet av sidorna ta hänsyn till hur de visas på en så liten skärm, det är ju annorlunda än på en stor skärm.

Det har jag nu försökt att göra. Vi får väl se vad besökarna/surfarna/”telefonisterna” kommer att säga. Hör gärna av dig med vad du tycker. Och med förslag till förbättringar.