Gardinbyte

Har du hört talas om kommunfixaren? Är man 67 år eller äldre och behöver hjälp med någon praktisk syssla i hemmet som att byta gardiner eller lampor, köra material till återvinningscentralen eller varför inte halkskydda mattor – då kan man ringa henne. För i Falun är det en ”hon”, Ann-Sofi Göras heter hon . I Falupodden har Jon Norberg följt henne under en dag. Klicka här och lyssna.

Av podden framgår att det allra vanligaste uppdraget är att byta gardiner. Och det är verkligen en ”samhällskonomiskt lönsam” verksamhet för kommunfixaren att utföra. Om en gammal person, som står på en stol för att byta gardiner, ramlar och bryter benet innebär det inte bara lidande för vederbörande utan stora kostnader för samhället.

Men det är nästan uteslutande kvinnor som ber om hjälpen. Beror det på att vi män är ”ungdomligare” och har bättre balans, funderade jag på. Eller är det så att vi tycker att det är genant att be om hjälp.

Men så kom jag på det rätta svaret. Män, som är ensamstående, byter inte gardiner vår och höst. De gardiner som hänger där får hänga där. Visst har jag rätt?

Annonser

Ingmar Bergman

På nyheterna i TV i kväll pratade de om att det är ett hundra år sedan Ingmar Bergman föddes. Naturligvis skulle de illustrera det med en bild. Och vilken bild blev det?

Naturligtvis den scen som antagligen är den enda scen ur ”Det sjunde inseglet” som de flesta människor har sett – men å andra sidan har de (vi) ju sett den scenen hundra gånger.

När man har kommit upp i min ålder behöver man ju inte längre låtsas vara intellektuell utan kan erkänna att man aldrig har förstått sig på Bergmans filmskapande.

I myrornas värld

Bin ska ju vara intelligenta djur. Eller i varje fall ha en utvecklad förmåga att kommunicera med varandra. När ett bi har hittat ett bra näringsställe och landar på flustret börjar det vifta med vingarna och dansa med bakkroppen för att på så sätt tala om för de andra bina riktning och avstånd till fyndet.

Även myror ska kunna kommunicera med varandra, fast i deras fall ska det vara genom att de avsöndrar doftämnen, ferromoner. Hur det fungerar förstår jag inte riktigt.

Idag satte jag mig på en stubbe vid sommarstugan. Det var en stubbe efter en gran som togs ner för ett antal år sedan. Barken satt kvar på stubben men hade lossnat lite, som den brukar göra, så att det blev ett litet mellanrum mellan själva stubben och barken.

Jag hade en sekatör i handen och med den bände jag bort barken, det gick lätt och den lossnade i stora sjok. I mellanrummet mellan stubben och barken bodde det myror, det brukar det göra. Det är antagligen ett ypperligt boställe, skyddat och bra. Ända tills jag bände bort barken. Då blev det en våldsam fart på myrorna, de sprang hit och dit utan något som helst system, efter vad jag kunde förstå. (Vad de hade haft för sig innan jag tog bort barken vet jag ju inget om).

Det kan ju tyckas vara styggt av mig att förstöra bomiljön för myrorna. Fast det var ju inte av illvilja mot myrorna som jag gjorde det. Jag konstaterade att stubben var väldigt ”lagom” att sitta på och om jag tog bort barken skulle det ta längre tid innan stubben bröts ner och jag kunde använda den att sitta på även i framtiden. Några myrägg som de forslade undan såg jag inte.

Myrorna sprang alltså lite hur som helst utan något för mig uppfattbart system. Tätt som oftast träffade de på en annan myra. Det fick mig att undra vad det var för budskap som de förmedlade till varandra med ferromonerna. Rimligen borde det väl vara något i stil med:

”Jag har ingen aning om vad som har hänt. Hela världen är förändrad. Det ser likadant ut där jag kommer ifrån så det är ingen mening att springa dit.”

Och den andra myran svarar väl samma sak.

Det får mig att tänka på Alice i underlandet (som jag inte har läst). När hon träffar Chesirekatten utspinner sig följande samtal:

– “Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– “Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– “Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
-“Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.

Är ”knappt” och ”nästan” utbytbara ord?

I Dalarnas Tidningar läste jag en rubrik ”Villa såldes för knappt 4,5 miljoner kr”. Det fick mig att reagera. 4,5 miljoner kronor tycker jag (fortfarande) är mycket pengar för en villa i Dalarna.

Men för mig innebär ordet ”knappt” att man tycker att det är lite. Ordet ”nästan” innebär för mig att man tycker att det är mycket. Så i det här fallet tycker jag att man borde skrivit ”nästan 4,5 miljoner kronor”. Är det bara jag som reagerar så?

Men hade villan legat i Stockholm tycker jag nog att det hade varit rätt med ”knappt” för där är väl 4,5 mljoner kronor för en villa billigt.

Vårfloden 2018

Vårfloden 1916 ska ju ha varit den ”värsta” i historisk tid, i varje fall finns det ingen högre markering på muren vid Kopparvågen. Med hjälp av ovanstående bilder har jag konstaterat att om det blir lika högt vattenstånd igen skulle det innebära ungefär en halvmeter vatten i vårt vardagsrum (och naturligtvis lika mycket i övriga rum).

Jag undrar hur tät vår balkongdörr egentligen är, skulle den hålla tätt om det var en halvmeter vatten på balkongen? Vår ytterdörr vätter in mot gården och gården tror jag (inbillar jag mig/hoppas jag) att fastighetsägaren Masmästaren skulle kunna valla in med sandsäckar.

Det högsta som jag upplevt var för ett antal år sedan, då var det ungefär 30 cm under balkongen (och vardagsrumsgolvet). För närvarande verkar det vara ungefär en och en halv meter kvar. Vi litar på att Falu Energi och Vatten, som har tagit över ansvaret för kraftverk och dammar i Faluån och dess tillflöden, hanterar vårfloden på ett klokt sätt så att vi klarar oss.

Brobyggen i Torsång

På väg från sommarstugan (första besöket i år) passerade vi Torsång (i första hand för att slippa Grådarondellen i Borlänge som byggs om) och passade på att titta på pågående brobygge där.

Det är två broar som det handlar om, dels bron över Lillälven (som förbinder Runn med Dalälven) och dels bron över flottningskanal mellan Kaplanstjärn och Lillälven. Flottningskanalen är, som syns på kartbilden, synnerligen kort. Under flottningsperioden användes Kaplanstjärn som upplagsplats för flottat virke.

Att bygga broar som ersätter befintliga broar är normalt knepigare än ”vanliga” vägbyggen. Trafiken ska ju kunna komma fram även under byggtiden. I detta fall komplicerades det av att det var två broar som delvis ligger ”efter varandra” för trafikanterna. Det finns bostadshus såväl norr som söder om bron över flottningskanalen och de behöver kunna ta sig fram under tiden bron över flottningskanalen byggs. Förutom att vägtrafiken ska kunna fortgå under byggtiden behövde i detta fall även båttrafiken kunna fortgå eftersom den är livlig under sommaren, Torsångs kafé är ett omtyckt mål för båtfarare på Runn. Och vid midsommar är det en verklig anstormning av olika flytetyg i Torsång i samband med midsommarfirandet.

Problemet löstes genom att lägga ut en tillfällig bro över Lillälven 500-600 meter uppströms Lillälvsbron hösten 2016 (när båtsäsongen var slut).

Under vintern 2016-207 revs bron över flottningskanalen och ersattes av en ny. Sommaren 2017 monterades den tillfälliga bron bort så att båttrafiken kunde färdas på Lillälven. Hösten 2017 återställdes den tillfälliga bron, bron över Lillälven revs och en ny byggs. Den är nu snart klar.

Den 1 juni ska båttrafiken kunna komma fram på Lillälven (och biltrafiken på bron över Lillälven), till hösten ska alla efterarbeten vara klara.

I min dator hittade jag en objektbeskrivning, daterad 2003. Men då hade vi nog pratat om frågan i närmare tio år dessförinnan. Det tar lång tid innan man kan sätta spaden i jorden när det gäller infrastrukturprojekt.

Verklig huvudman

Under de senaste månaderna har det varit så mycket prat bland de som redigerar webbplatser och andra om GDPR, ett nytt direktiv utfärdat av EU, på svenska kallat Dataskyddsförordningen. Den ska ersätta PUL, Personuppgiftslagen.

Det verkar som att ingen kan (eller vågar) tala om vad förordningen i praktiken innebär, dvs vad man får respektive inte får göra. Antagligen beroende på att svenska myndigheter som vanligt vill att Sverige ska vara ”bäst i klassen” dvs tolka förordningen ”på hårdast tänkbara sätt”. Jag kommer ihåg när PUL infördes, det var likadana resonemang då – men sedan visade det sig att vi (dvs Vägverket där jag var verksam) kunde fortsätta i huvudsak som tidigare.

Det har gjort mig misstänksam mot nya bestämmelser, särskilt om det finns en hänvisning till EU. När jag satt på tåget i går eftermiddag såg jag på den uppfällda brickan på stolsryggen framför mig ett anslag från Bolagsverket om att företag och föreningar ska anmäla ”verklig huvudman” enligt en förordning från EU 2015.

Det gjorde mig orolig och fick mig att, när jag kom hem, gå in på Bolagsverkets webbplats och läsa vad det handlade om och vad som gäller, framför allt med tanke på mitt engagemang inom SPF Seniorerna Falun. Där stod det så här:

” Vad är en verklig huvudman?
En verklig huvudman är den eller de personer som ytterst äger eller kontrollerar exempelvis ett företag eller en förening. En verklig huvudman kan också vara den eller de personer som tjänar på att någon annan agerar åt dem.”

Eftersom SPF Seniorerna Falun är en idéell förening gick jag in på avdelningen för idéella föreningar. Där stod det så här:

” Om verklig huvudman – ideell förening
De flesta ideella föreningar har fler än tre medlemmar och varje medlem har 1 röst. Då man behöver kontrollera mer än 25 procent för att vara verklig huvudman, betyder det att vanligtvis så finns det ingen verklig huvudman i en ideell förening. Bara ni som har verklig huvudman måste anmäla.

Om er ideella föreningen inte har någon verklig huvudman behöver ni inte anmäla någonting till Bolagsverket. OBS – Denna regel gäller bara ideella föreningar, ingen annan typ av förening.”

När det gäller ekonomiska föreningar stod det så här:

” Alla ekonomiska föreningar ska anmäla verklig huvudman till Bolagsverket. De flesta föreningar med många medlemmar har ingen verklig huvudman. Om föreningen inte har någon ska man anmäla just det – att man inte har någon.”

Puh!

Galler för fönstret?

Att ha galler utanför fönstren är vanligt i varmare länder. Tanken är väl att man ska kunna ha fönstret öppet på natten och därigenom släppa in den svala nattluften utan att behöva riskera att få påhälsningar genom fönstret av ovälkomna personer. Det tycker jag låter vettigt och klokt.

Men varför sätter man ett galler utanför ett fönster i en lägenhet sex trappor upp? Vem skulle kunna ta sig in genom det fönstret?

1053, senare 71 och numera 66

Ibland händer det att man får rätt bok i sin hand. Fast i det här fallet ska jag nog säga att en bok hamnar i rätt mans hand. Och det trots att mina bokval oftast är väldigt slumpmässiga.

Den andra av de böcker, som jag fick med mig från Pingströrelsens secondhand-butik på Ingarvet, var Paul Lundhs Sånna är vi.

Paul Lundh (1890-1967) bodde större delen av sitt liv i Hedemora, där han tillhörde den s k Hedemoraparnassen. Men i sitt författarskap utgår han i huvudsak från sin uppväxt i Sälen där hans far var folkskollärare. Den här boken består av ett antal noveller.

En av novellerna handlar om Per Norman, som emigrerade till franskspråkiga Kanada och därför ändrade förnamnet till Pierre. På äldre dar återvände han till Sverige och Västerdalälvens dalgång.

En dag kallade han till bystämma i skolan och föreslog att man skulle bygga en väg upp på fjället, dels för att lättare kunna nå sätrarna däruppe men framför allt för att kunna locka turister att besöka fjällen. Han hänvisade till Norge där turismen årligen drog in miljoner kronor.

Som i så många andra fall där entusiaster och föregångare kommer med nya och djärva idéer möttes han med skepsis och ointresse. Men när det gäller vägbyggen (liksom i många andra sammanhang) gäller det att vara enveten och inte ge upp. (Jag har ett bra exempel på det från senare tid när dåvarande Malungs kommun, nuvarande Malung-Sälens kommun, agerade enträget för ombyggnad av nuvarande E45 söder om Malung – men det får bli vid annat tillfälle).

Men Pierre Norman gav inte upp. Han började själv staka ut vägen (utan avvägningsinstrument eller annan utrustning) där han tyckte att den borde ligga. Och började röja på det lilla skifte som han själv ägde. Sedan gick han till ”bolagets” inspektor (jag antar att det var Bergslaget, som var den stora skogsägaren uppe i Transtrand?) och övertygade honom. Som tog dit en ingenjör som konstaterade att Normans stakning bara behövde justeras på några ställen.

Socknen sköt till pengar för vägbygget och efter ett par år var vägen hjälpligt klar, landshövdingen kom dit och invigde. Varefter nästa steg vidtog, dvs att få vägen intagen till allmänt underhåll. När det skedde vet jag inte.

Numera är ju vägen, som utgick från bron över älven inne i Sälens by, ersatt sedan tjugo år av en ny sträckning som utgår från cirkulationsplatsen söder om byn.

Även om Pierre Norman var framsynt när det gäller möjligheten att locka turister till fjällen förväntade han sig nog aldrig i sina vildaste drömmar den utveckling som har skett. Om han sitter på ett moln uppe i himlen och ser ner på bebyggelsen och liftarna på fjället är han säkerligen förundrad.

Hans väg blev allmän med nummer 1053, senare riksväg 71 och numera riksväg 66.

Det var verkligen lämplig semesterläsning för en pensionerad vägingenjör.

• PS: Jag vet inte när Normans vägprojekt ska ha tilldragit sig (det är ju en novell och ingen historisk redovisning). Men 1928 förlängdes järnvägen till Limedsforsen-Särna vilket blev ”startskottet” för fjällturismen så det bör ju ha varit dessförinnan. Redan tidigare (klicka här) har jag funderat över hur de resonerade, som beslöt att satsa pengar på denna järnväg.

Det är så enkelt i Thailand

Delvis beroende på att de ännu inte är så digitala, de lever fortfarande (i varje fall när vi var där senast för några år sedan) i en värld där levande människor och telefon finns – och används.

Det jag menar är att om man på Koh Lanta eller annan turistort vill göra en utflykt kan man vända sig till receptionen i den minsta bungalowanläggning eller det enklaste hotell som finns. De lyfter på telefonluren och ringer utflyktsarrangören, skriver ut en lapp som jag får, vi betalar och sedan blir vi hämtade utanför vår stuga. Och bor man inte i en anläggning med reception behöver man inte gå hundra meter på gatan innan man hittar ett litet ”kontor” som gör samma sak.

Nu hade vi fått tips om att från Fuengirola göra en utflykt till staden Ronda, som tydligen är sevärd. Men vi hade fått besked om att det var serpetinvägar och det kändes mycket bättre att delta i en arrangerad bussresa dit än att köra själv (på samma sätt som jag brukar säga att i Norge ska man åka på en bussresa, man sitter högre än i en bil och ser bättre och kan njuta av utsikten när man inte behöver ha ögonen på vägen hela tiden).

Idag tog vi en långpromenad till busstationen i Fuengirola (egentligen för att göra en utflykt med reguljärbuss till Marbella – men den blev inte av). Där hittade vi en ”resebyrå” som bland annat sålde resor till Ronda. Men den var försedd med en lapp om att den öppnar i slutet av april.

Så när vi kom tillbaks till lägenheten började jag googla på resor till Ronda och hittade flera företag som (tydligen) förmedlade, dvs sålde biljetter till sådana resor. Det skulle gå bekvämt att beställa och betala på nätet. Men samtliga hade ”kravet” att man själv skulle skriva ut den biljett som skulle skickas med mejl. Och någon skrivare har vi inte med oss. Att visa upp telefonen i bussen skull inte fungera, chauffören måste ha en utskriven biljett i sin hand.

Vi får väl i morgon gå ut och se om vi hittar något fysiskt försäljningsställe som dessutom är öppet, det är möjligt att det finns fast vi ännu inte har lagt märke till det.