Varför är det ingen som ringer till mig?

Det har jag funderat över.

Eller jag kanske ska uttrycka mig mer korrekt: Varför är det ingen som ringer till mig när jag har telefonen inom hörhåll så att jag kan höra att det ringer?

Nu ska jag väl omedelbart erkänna att jag inte går omkring med telefonen i handen precis. En gång för ett tag sedan konstaterade jag att den i en vecka hade legat i en kavajficka där kavajen var inhängd i garderoben. Och då hör jag nog inte att det ringer.

Men ofta ligger telefonen på en hylla i bokhyllan eller på soffbordet eller på skrivbordet. Då borde den höras. Ändå hör jag inte att det ringer. Oftast är det Margaretha som tittar på den och konstaterar att jag har ett missat samtal och ett inpratat meddelande.

Jag har kollat att ringsignalen verkligen är påkopplad genom att be Margaretha ringa till mig – och då ringer det. Konstigt har jag tyckt.

Idag hade jag besök av sonen och bad honom titta på telefonen. Varvid han hittade en knapp ”Stör ej” som jag hade påkopplad och som innebar att alla inkommande samtal tystas när enheten är låst. Där var förklaringen.

Att samtalet från Margaretha kom fram och hördes berodde på att en annan knapp var påslagen, ”Tillåt samtal från Favoriter”.

Nu kan ni ringa till mig!

PS: Dessutom installerade han vår nya skrivare.

Annonser

Exit Swish?

Nu har jag ett problem.

Rent generellt är jag konservativ av mig. Ger mig inte på nymodigheter. Barnen kan berätta om hur jag argumenterade mot att köpa en bil med elektriska fönsterhissar. ”Vad gör man om de går sönder i nerhissat läge när det är 20 grader kallt” var ett av mina argument. Jag vet faktiskt inte vad man gör om en manuell fönsterhiss går sönder i nedhissat läge när det är 20 grader kallt heller.

Min första mobiltelefon fick jag i mitten av 1980-talet (betald av Vägverket). Det var en stor låda som monterades i bagageutrymmet på bilen och med en stor lur mellan framstolarna. Men sedan ”envisades” jag med att använda enkla telefoner som man bara kunde ringa med (ja, skicka SMS gick ju också). Ingen ”smartphone”.

Margaretha var snabbare med nymodigheten. Visserligen ganska sent – men ändå. När ett av barnen hade bytt ut sin jobbtelefon mot en nyare övertog Margaretha den gamla iPhonen. Sedan gick det några år och dottern bytte återigen ut sin iPhone mot en ny. Och Margaretha övertog hennes gamla.

Sedan Margarethas gamla legat i en skrivbordslåda ett tag insåg jag att det var larvigt av mig att inte använda den när den nu låg där. Så jag kasserade äntligen min gamla telefon och började använda den gamla-gamla iPhonen.

Den har fungerat bra. Jag har installerat såväl Mobilt Bank-ID som Swish på den.

Men när jag nu swishar kommer det upp en skylt att från och med 1 januari 2018 måste jag uppdatera Swish-programmet – och att min telefon inte klarar av det!

Nu har jag ju vant mig vid och insett att det är praktiskt att kunna swisha.

Tack Napoleon!

Häromdagen skrev jag i ett ”brev” att man inte ska ”sätta sitt ljus under skäppan”. Jag var helt klar över innebörden av uttrycket och jag gissade att det sannolikt härstammar från Bibeln. Men vad en skäppa är/var, det var jag mer frågande till.

Ni som känner mig vet vad jag då gör. Går till Wikipedia för att ta reda på det. Så här står det där:

En skäppa (fornsvenska skæppa, tyska Scheffel, franska boisseau, engelska bushel) är ett laggkärl (en spann eller hink) för uppmätning av spannmål och andra torra varor.

Skäppan är ett mycket gammalt spannmålsmått med olika definitioner. En fornromersk modius motsvarade omkring 9 liter, men tyska Scheffel, engelska bushel och svenska skäppa är tre-fyra gånger större.

En amerikansk bushel motsvarar 35,2391 liter eller 8 gallons torr vara. En brittisk imperial bushel motsvarade 36,3687 liter eller 8 imperial gallons. Olika tyska Scheffel har funnits mellan 22 och 54 liter, med extremfallen 103 liter i Württemberg och Sachsen och 222 liter i Bayern.

I Sverige är måttet skäppa känt sedan 1200-talet. Det har sedan förbjudits genom förordningar år 1733, 1737 och 1739.[1] Storleken på skäppa varierade i olika landsdelar och den förekom över huvud taget inte i mälarregionen eller Östergötland där spann användes. Från medeltiden känner man till skäppor i storlekarna 24,30 – 29,34 liter. Den sistnämnda är en västgötaskäppa av vilka det gick sex på en så kallad västgötatunna om 176 liter.

I Småland var från och med 1600-talets måttreformer en skäppa 1/6 tunna medan den i Bohuslän var 1/4 tunna (36,6 liter) och i Västergötland 1/5 tunna.

Hur besvärligt måste det inte ha varit för handeln när ett och samma mått kan betyda helt olika saker, till och med i samma land. Och det var ju inte bara begreppet skäppa, som kunde innebära olika mängder. Även många andra mått varierade från ort till ort.

Det var i samband med franska revolutionen på 1790-talet som standardiseringen inleddes. Och dessutom en användning av decimalsystemet, som meter, decimeter och kilometer.

Tack Napoleon! (Om det var Napoleon själv som tog initiativet vet jag faktiskt inte men han får här stå som symbol för hela den franska revolutionen).

Infrastrukturinvesteringar tar tid!

Ibland brukar jag säga att jag inte skulle passa som forskare. Det finns kanske många orsaker till det, men det som jag själv brukar tänka på är att jag är alldeles för otålig. Det kan man inte vara som forskare, har jag förstått. Jag vill ha resultatet omgående!

Och ändå har jag ägnat en mycket stor del av mitt liv åt att planera infrastrukturinvesteringar, i vardagligare ord vägbyggen. Sådant tar tid.

Ikväll satt Margaretha och rensade ut gamla papper som hon hade satt in i pärmar. Matrecept till exempel. Hon konstaterade att recepten säkerligen var bra och de var insatta i en prydlig ordning – men när hon behöver ett recept tittar hon numera aldrig i en pärm. Hon googlar.

Så hittade hon ett tidningsurklipp. Det var från den 13 september 2003 och handlade om ett informationsmöte angående byggande av ny väg 71 Dala Järna-Vansbro (numera E16).

Avslutningsvis skrev Jan Norberg i FK så här:

Det lär ta många år innan vägen byggs. Om två eller tre år kan projektering och allt förberedelsearbete vara klart om ingen överklagar. Då kan Vägverket sätta igång vägbygget men då måste pengarna tas från något  annat projekt som blivit försenat, exempelvis den planerade vägen i Lima som ligger före i tidsschemat. Annars kan det dröja till 2009 eller till och med till 2013 innan Vägverket får pengar till den här delen av Västerdalsvägen.

Detta skrevs 2003. Nu är det 2017. Och faktiskt – när jag gick in på Trafikverkets webbplats såg jag att verket just igår hade antagit entreprenör som ska starta bygget i höst! Men väg 71 Östra Tandö-Bu i Lima (som numera heter 66), den väntar fortfarande på att förverkligas. Kanske kan den påbörjas 2020 skriver man.

030913

Döstäda?

Det brukar man ju kalla det när man rensar undan sådant som man inte vill att barnen ska få besvär med att ta hand om när man själv har gått bort.

Margaretha gick upp på vinden (som egentligen inte är någon vind utan ett förråd i ett uthus från 1600-talet på andra sidan om gatan) med sommarkläder och för att i stället ta ner vinterkläder. Samtidigt tog hon med sig några kartonger som stod där.

Två av kartongerna innehöll diverse elsladdar. Jag kunde raskt sortera bort för slängning ett par förlängningssladdar från telefonjack till den fasta telefonen eller från jacket till datorn (på den tiden som datorn var kopplad till kopparnätet). Vi har inte längre någon fast telefon och datorn har fiber till hallen och därefter wifi. Men några andra kablar sparade jag tills vidare.

Sedan var det en hel kartong med sparade brev, huvudsakligen från mina föräldrar till mina mor- och farföräldrar och liknande. Varför har man sparat på sådant? I årtionden. När mina föräldrar dog tog min syster hand om dem (jag betvivlar starkt att hon läste dem), när hon dog åkte de med till mig. Jag har någon gång börjat öppna något brev för att läsa men ganska snabbt tröttnat.

Vad gör man med sådana gamla brev? Det naturliga hade väl varit att mottagaren hade slängt brevet när det var läst. Då hade det inte varit några konstigheter. Men nu känns det nästan som att jag gör något ”omoraliskt” om jag slänger dessa brev som har sparats så länge och i en del fall är 100 år gamla.

Men vad ska jag annars göra med dem? Läsa dem? Ellet bära upp dem på vinden och låta dem stå där tills mina barn tar över frågan? Kan det verkligen vara vettigt?

Nu har ett åbäke gått i graven

Dvs förpassats till återvinningen på Ingarvet.

Vi köpte vår nuvarande dator 2011. Det var genom Margarethas jobb på Landstinget. Samtidigt köpte vi en ny skrivare. På rekommendation av en av sönerna blev det en färglaserskrivare. Ett stort åbäke visade det sig vara. (Han erkände själv efteråt att han inte hade varit medveten om hur stor den var).

Den har fungerat som den skulle. Men under en ganska lång tid nu har det varit en bred ful brun rand på utskrifterna. Jag har tänkt att jag skulle ta med mig skrivaren till BK Data i kvarteret bredvid och fråga dem om de kunde fixa till den. Men det hade inte blivit av, det var ju bara vi som skulle se utskrifterna så det var bara ett skönhetsfel och alltså inget akut.

Men så slutade skrivaren att fungera. Det kom upp en skylt i displayen att jag skulle starta om den. Den gjorde jag gång på gång – men inte hjälpte det.

Så idag släpade jag ut åbäket till bilen och körde bort den till BK Data. Jag gick in och bad killen där att hålla upp dörren medan jag bar in åbäket. Han svarade att om jag höll upp dörren skulle han bära in den. Men när jag öppnade dörren till bilen och han såg apparaten sa han ”Stopp!”. Det var ingen mening att bära in den, det fanns ändå inte reservdelar till en sådan gammal apparat, Dell hade slutat att tillverka skrivare dessutom.

Han sa att det var ingen mening att försöka göra något, i varje fall kunde de ingenting göra.

Istället sålde han mig en ny skrivare för 1300 kr, visserligen bara för svartvitt men ändå. En mycket mindre. Dessutom skulle den fungera trådlöst.

Nu ska jag bara be en av sönerna att komma hit och installera den.

Den grekiska kolonisationen

I ett blogginlägg den 12 oktober, som egentligen handlade om hur många människor som bodde i Dalarna ”förr i tiden”, hade jag i en avslutande parentes en undring hur det i antiken  gick till när de grekiska stadsstaterna etablerade kolonier runt Medelhavet.

Nu har jag av mitt ”orakel i Falun”, dvs Jan Axelsson, fått en utredning i frågan. Skrolla ner till den 12 oktober för att läsa.

Adjö!

När jag var i tonåren och gick i gymnasiet var det på reallinjens matematiska gren. Det var den linje som ansågs mest ”nyttig” eftersom reallinjens matematikkunskaper var en förutsättning för att kunna söka till en hel del olika universitets- och högskoleutbildningar.

Andra linjer som fanns var den ”allmänna linjen” och ”latinlinjen”, där man kunde välja mellan ”halvklassisk” gren (där man läste latin) och ”helklassisk” gren (där man läste såväl grekiska som latin). Så här i efterhand kan man fundera på om inte latinlinjen ändå hade varit nyttig. Inte för fortsatta studier men för ”livet”.

På balkongen där vi just nu bor finns inristat texten ”GLORIAADIOS”. Jag har utläst det som ”GLORIA A DIOS” och tolkat det som ”ära till Gud” (eller kanske ”ära vare Gud”?).

Men när jag nu satt och tittade på texten en gång till insåg jag man kanske även kunde dela upp bokstäverna så att man läste ”GLORIA ADIOS”. Och ”adios” känner jag ju igen som ett avskedshälsningsord i spanskan. Från Zorro-filmer och andra westernfilmer där det förekom mexikanare. ”Adios amigos”. Ungefär som vi på svenska säger ”adjö”.

Det var då som det slog mig. I hela mitt liv har jag gått och sagt ”adjö” till folk utan att överhuvdtaget fundera på ordet. Nu insåg jag att det var precis samma sak som ”adios” fast vi hade lånat in det till svenskan via franskan och fått deras uttal. ”A Dieu” – ”Till Gud”.

Nog hade det varit nyttigt att ha haft bättre klassiska språkkunskaper så jag hade varit medveten om vad jag gick omkring och sa! (Jovisst, franska läste vi även på reallinjens matematiska gren – men det var aldrig min favorit och mina kunskaper var synnerligen bristfälliga).

Till Gud!

Mannen från La Mancha

Hur många restauranger som det finns i Fuengirola har jag ingen aning om. Bara i den här stadsdelen Los Boliches är de otaliga.

Ett par kvällar har vi gått ner till ”Järnvägsgatan” och ätit på restauranger där. (Ja, gatan heter säkert någonting men om jag skriver ”Järnvägsgatan” så är det helt klart vilken gata som jag syftar på eftersom järnvägen går på en viadukt ovanför gatan).

En kväll blev det diverse tapasrätter, det var gott och mysigt (och dessutom billigt). En annan kväll ”paella maresco” – det var ingen höjdare. Ungefär som en grötig risotto med diverse bönor och annat i.

Men varför gå över ån efter vatten? Det finns ju trevliga restauranger här i närheten på Avenida Acapulco. Vi har ätit på El Tropezon, som ligger i samma hus som vi bor i, och på grekrestaurangen i huset ovanför (fast den kanske bör benämnas ”grekcypriotisk”). Och även  Bodega Manchega som ligger mitt emot El Tropezon. Där fick jag den godaste maten – fast jag erkänner att mitt statistiska underlag för att uttala mig om matens kvalitet egentligen är alldeles för begränsat.

På Bodega Manchegas meny fanns det en bild, Pablo Picassos teckning av Don Quijote och Sancho Panza.

Picasso, Don Quichotte.jpg

Varför hade de den bilden på matsedeln, undrade jag. Jo, den är ju trevlig men ändå. Men så tittade jag på restaurangens namn och då klack det till.

Don Quijote i Miguel Cervantes roman, vars fullständiga namn är ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha”, kommer ju från området La Mancha, en historisk region som numera ingår i regionen Kastilien-La Mancha. ”Manchega” i restaurangnamnet syftar naturligtvis på La Mancha, det kan tydligen vara benämningen på en person från regionen (och även på en fårost därifrån läser jag på Wikipedia). Men kanske även helt enkelt är ett adjektiv i anslutning till regionen.

Alltså antingen ”Manchasmannens restaurang” eller ”Manchesiska restaurangen” med min försvenskning.

Visst är det roligt när man förstår. Eller i varje fall tror sig förstå.

En fördel med Spanien är ju att de använder samma bokstäver som vi. Det gör de inte riktigt i Grekland. När vi har varit där på semester har jag tyckt mig ha glädje av de matematikstudier som jag bedrev i ungdomen. Inom matematiken använder man ju nästan alla grekiska bokstäver i olika sammanhang så man blir någorlunda förtrogen med dem och vad de ”motsvarar” i det latinska alfabetet. Och eftersom vi har så väldigt många ord i svenska språket som långt tillbaka härstammar från grekiskan går det ganska ofta att stava sig igenom namn på skyltar i affärer och någorlunda förstå vad det handlar om.

Det kan man inte i Thailand.

Hur många bodde det i Dalarna?

Bland de böcker som jag fick med mig hem, när jag var uppe på Secondhandbutiken på Ingarvet för ett tag sedan, var Dalarnas Hembygdsbok 1936, utgiven av Dalarnas Fornminnes och Hembygds Förbund. (Vilket visar att det där med särskrivning inte är något nytt påfund, jag skulle nog ha skrivit ”Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund”).

Fråga mig inte varför jag köpte den, när boken bara kostar 10 kr blir det inte någon djupsinnig analys. Men 10 kr var nog ungefär vad den var värd för mig, det kan jag konstatera nu när jag har ögnat igenom boken.

Bland annat innehöll den en redovisning av ett gravfynd som hade gjorts i Uppsälje i Dala Järna. Fast jag är inte så väldigt intresserad av detaljer som bronsspännen och liknande.

Det som jag skulle vara intresserad av brukar inte stå i sådana här böcker, nämligen förklaring till den övergripande strukturen. Hur många människor var fast boende i Dalarna vid olika historiska tidpunkter, t ex vid Jesu födelse, år 500 och år 1000? Och hur bodde de, i byar eller i ”ensamgårdar”? Hur många byar/bosättningsområden fanns det vid de olika tidpunkterna?

Att jag började min fråga vid Jesu födelse beror på att jag gissar att det har funnits människor i Dalarna långt dessförinnan men att dessa inte var fast boende utan nomadiserande jägare. Har jag rätt?

Frågan är vilka de var som var de första fasta bosättarna. Var det nomader som tröttnade på att vandra runt efter villebrådet? Eller var det en bondson från slättbygderna vid Mälaren som ville ha egen jord? Någonstans (Åke Hyenstrand?) har jag läst (har jag för mig) att den första fasta bebyggelsen längs Dalälvens dalgång uppkom i anslutning till expeditioner för att hämta myrmalm, som gjordes nerifrån Mälardalen.

(I Wikipedia brukar det ibland stå om en by att den ”grundades av bonden Karl Karlsson” eller något liknande. Då reagerar jag. Städer grundas. Oftast genom att en kung beslutar att det ska ligga en stad vid en viss plats och mer eller mindre ”kommenderar” ett antal köpmän och hantverkare att bosätta sig där samtidigt som de ges stadsrättigheter. Men en by ”grundas” väl inte. Den ”blir till” sannolikt genom att en bonde bygger en stuga och börjar odla marken. Inte vet han att det ska bli en by. Senare kanske hans söner bygger egna stugor, eller också flyttar det dit någon annan.)

Sådana här uppgifter om hur många invånare som det fanns brukar vara svårt att hitta, oavsett vilket område det än gäller. Antagligen för att det är svårt för forskarna  att få fram vettiga siffror som de vågar stå för.

En annan artikel i boken hette ”Folktypsundersökningar i Övre Dalarna” av Bertil J Lundman. En sådan redogörelse skulle nog ingen ”våga” publisera idag. Tydligen var den typen av forskning tvivelaktig redan vid bokens utgivning för i bokens första artikel, ”Tal vid Dalarnas Hembygds Förbunds 20-årsfest på Tällbergs Holen Annandag Pingst 1935” skriver Karl-Erik Forsslund så här:

”Slutligen donerade grosshandlare J.P. Åhlén 1929 10.000 kr till forskarstipendier – några sådana har utdelats därav till kand. Bertil Lundman för folktypsundersökningar för utrönande av Dalfolkets ursprung och rassammansättning, ett dunkelt och invecklat spörsmål.”

Lundman har beskrivit de olika byarnas invånare och kommit fram till att byar i Rättvik, belägna strax intill varandra, var befolkade av olika ”raser” och att det kunde bero på att det var blötmarker mellan byarna, vilket höll befolkningen isär.

Det hela verkar ju väldigt osannolikt. Men ett påpekande fick mig att minnas att när jag var nyinflyttad till Dalarna fick jag berättat för mig att befolkningen i Garsås var osedvanligt kortvuxna. (Varför jag la detta på minnet vet jag inte). Bland det som Lundman redovisade var att befolkningen i Röjeråsen var högväxta och kraftiga, 175-176 cm långa, medan de i den närmaste byn i Mora, Garsås, bara var 168-169 cm långa i medeltal. Kan det vara så att pratet om garsåsborna kommer från Lundmans mätningar?

(En annan ”historisk” fundering, som jag har haft, dvs utöver hur många invånare som det fanns, rör grekiska kolonier. Sådana anlade ju de grekiska stadsstaterna runt Medelhavet, t ex på Sicilien. Hur gick det till, dvs hur reagerade de som redan bodde på Sicilien när grekerna kom och byggde en stad? Slog grekerna ihjäl dem eller förslavade dem? Ellet tog de emot grekerna med värme och insåg att de kunde sälja sina jordbruksprodukter? Eller var de kanske redan mer eller mindre förtryckta av inhemska herrar och tyckte inte att det var någon skillnad med andra herrar?)

Jag bryr mig nog inte om att ta med mig boken hem.


171017: Nu har jag fått en utredning till min avslutande undring (inom parentesen) av Jan Axelsson, mitt ”orakel i Falun”. Så här skriver han:

Den grekiska kolonisationen.
Både i det förklassiska och klassiska Grekland var kolonisation vanlig. Utvandringen 750-550 skedde emellertid i större skala och med mer långtgående konsekvenser och bestående resultat.

Orsakerna var i stort de gamla vanliga, dvs behov av nya åkerbruksområden, handelsintressen och överbefolkning i hemlandet.

Eftersom det inte fanns någon central statsledning i Grekland, vilade initiativet till att etablera en koloni helt på enskilda städer. Ledarskapet för kolonisationen sköttes av den grekiska adeln. Det var också där som grundaren av en ny koloni utsågs.

Enligt Herodotos var det vanligt att man rådfrågade oraklet i Delfi om var platsen för en ny koloni borde anläggas. Den uppgiften bör man kanske inte ta på alltför stort allvar (kanske var den av mera ceremoniell art).  Antalet greker som deltog i varje kolonisation var förmodligen ganska litet, endast omkring 200 personer, mestadels ogifta, yngre män. Männen utvaldes vanligen i familjer med mer än en son.

Länge har en del av de grekiska kolonierna (särskilt i södra Italien) varit dåligt undersökta, men efter andra världskriget har intensiva utgrävningsarbeten inletts. Hela Syditalien blev ju med tiden så tätt besatt av grekiska kolonier, att det kom att kallas Storgrekland (Magna Graecia).

Jag går inte närmare in på de grekiska kolonierna, då blir det här alldeles för långt. Men frågan: Hur togs grekerna emot av urbefolkningen? Det var olika. Kolonisationen österut mötte ofta hårt motstånd från mäktiga stater som t ex Assyrien. Kolonisationen västerut gick lättare. Ofta träffade man helt enkelt avtal med urbefolkningen som gynnande båda parter. Även om det var det mest önskvärda sättet för grekerna, så ledde kolonisationen också till stridigheter, där grekerna var lyckosamma med sin ofta överlägsna stridsteknik.