Aborre?

Vi fick besök idag av ett av barnbarnen. Han satte sig och gjorde läxan. Den bestod av sex grupper av ord där orden i varje grupp skulle ordnas i bokstavsordning. Sidan var ett kopieringsunderlag utgivet av Natur & Kultur ”Klara svenskan, Språklära Färdighetsträning, ISBN 978-91-27-44204-7”.

I den första gruppen ingick ”aborre”.

Aborre?

Annonser

Även en kallhamrad antikvarie kan göra slarvfel

När man skriver en text som ska tryckas eller läggas ut på webben bör man ju kolla ordentligt så att det står som man tänkte sig att det skulle stå. Att det inte har blivit några slarvfel. Det är jag dålig på att göra (vilket du som läser bloggen kanske redan har märkt).

Dels beror det väl på att jag tycker att det är så tråkigt att kontrolläsa. Men även på att det är svårt att kontrollera det man själv har skrivit, man ”ser” inte felen. Det är väl därför som tidningarna (tidigare) hade särskilda korrekturläsare som lättare skulle hitta felen.

De vanligaste felen är väl rena stavfel. Men även att man skriver något som man inte menar, till exempel ”Rättvik” i stället för ”Leksand”.

På Facebook finns det en grupp som heter ”Gamla fina stenbroar”. Där lägger personer upp bilder på fina stenbroar som de har fotograferat. Häromdagen hade någon lagt upp en bild på Öjebron i Östergötland, en vacker och imponerande bro från slutet av 1700-talet:


Öjebron, foto Bengt A Lundberg

I en kommentar skrev vederbörande ”Uppförd 1797. Kallhamrad gråsten. En av landets längsta. 65 meter, 8 valv.”

Det fick mig att reagera och undra: ”Kallhamrad” – vad menas med det i detta sammanhang? Jag hade aldrig hört uttrycket tidigare. ”Hamrad” förstod jag – även om man väl brukar säga ”huggen” om stenar som man har format så att de passar in där man vill ha dem.

Kallhamrad borde ju innebära att det fanns något som hette ”varmhamrad” eller något liknande och som rimligen innebar att man värmde upp stenen innan man formade den. Men det har jag aldrig hört talas om att man har gjort. Så jag frågade henne om det inte skulle vara ”kallmurad” i stället. Dvs en mur där det inte finns något murbruk av något slag (numera cement, förr kalkbruk) som binder ihop stenarna.

Vederbörande visade då en bild på den informationsskylt, där hon hade hämtat uppgiften från. Och där stod det ”kallhamrad”. Undertecknat av Riksantikvarieämbetet.

Fortsatt förundrad som jag var skickade jag ett mejl till Riksantikvarieämbetet och frågade och fick följande svar:

”Jag vet inte vem som kan ha skrivit texten till skylten, eftersom det förmodligen var någon som arbetade här på myndigheten innan jag började här 2009. Men jag undrar om författaren inte menar ”kallmurad” istället för ”kallhamrad”? Att man i engelska texten valt ordet ”dry wall” tyder på det.”

Det är uppenbarligen inte bara jag som kan göra slarvfel – även en kallhamrad antikvarie kan göra det.

Men visst är det en imponerande bro.

En till fundering. När man bygger ett sådant valv som i denna bro använder man ju en form, rimligen av trä, som man placerar stenarna på (den bärande valvkonstruktionen fungerar ju inte förrän den sista stenen, slutstenen, är lagd på plats). Nog måste det vara ett spännande ögonblick när man river formen? Kommer valvet att hålla?

Det är så mycket som jag inte vet

När jag var ung trodde jag att med stigande ålder skulle jag mer eller mindre automatiskt veta mycket mer. Med ”veta” menade jag då inte att vara ”vis” och ”klok” (jo, det hoppades jag naturligtvis också att jag skulle bli) utan mera att ”känna till” saker och ting.

Om jag har blivit mer vis eller klok överlåter jag åt andra att bedömma (och det kan väl möjligtvis vara ett tecken på viss klokskap?). Men jag vet att det är väldigt mycket som jag inte känner till, hur saker fungerar eller tillverkas.

Att jag inte vet hur en magnetröntgenkamera fungerar, det stör mig inte ett skvatt, det är en så invecklad apparat så jag har inget behov av att försöka förstå den. Nej, det handlar om enklare saker, sådana som vi kanske använder dagligdags. Som en vanlig kastrull av aluminium eller rostfritt stål som vi håller i våra händer varenda dag för att koka potatis i eller pasta. Hur tillverkar man en sådan?

En fundering som jag hade var att man utgår från en rund metallskiva och en rektangulär. Den rektangulära böjer man till ett rör och svetsar ihop och sedan svetsar man fast bottenplattan. Men svetsskarvar brukar ju synas oavsett om man slipar dem noga så jag förkastade den teorin.

Min vanligaste åtgärd när det är något som jag funderar över, det är att gå till Wikipedia. Där stod det vad en kastrull är, hur den ser ut och vad den används till. Men inget om hur man tillverkar en.

Men jag fick ivarje fall lära mig att det heter saucepan på engelska. Vilket i och för sig är lite konstigt, tycker jag. Visst kan man göra sås i en kastrull, men när jag gör sås är det oftast i stekpannan där jag redan har stekt fläskkotletterna. Det som jag allra mest använder en kastrull till, det är ju att koka potatis. Eller pasta. Hade de kallat kastrullen för soup-pan hade jag tycket att det varit mer logiskt, hellre soppa än sås.

Det hela löste sig när jag sökte på ”saucepan” på YouTube, då hittade jag den här filmen som väldigt tydligt visar precis hur det går till:

Uppenbarligen är det samma teknik som när en keramiker drejar en skål av lera. Men att leran som är lös och formbar går att dreja är ju en sak, en metallskiva är ju mycket hårdare. Men tydligen inte hårdare än att det går att få metallen att ”flyta” och formas till en kastrull, sockerkaksform eller en tratt (fast numera är nog de flesta trattar av plast).

Även om aluminium är mycket hårdare än keramikerns lera är det ändå en ganska mjuk metall. Men tydligen fungerar metoden även med rostfritt stål.

Min slutsats av ovanstående är att man lär sig inte ”automatiskt” genom att åren går och man blir äldre, man måste aktivt söka kunskapen.

Nästa fundering är hur man tillverkar en rektangulär ungsform.

ugnsform

Pengar som man har och inte har

På Facebook-sidan Falun – bilder från då och nu hade något lagt ut en bild på Kristine kyrka här i Falun och kommenterat att det var ett imponerande byggnadsverk med tanke på den tidens primitiva arbetsmetoder.

Det kan jag verkligen hålla med om. ”Den tiden” var ju mitten av 1600-talet. Och på den tiden måste rimligen kyrkobygget ha varit ännu mer imponerande – nästan alla övriga byggnader i staden bestod väl av envånings trähus.

Men utöver det tekniska att kunna bygga något så storstilat får det mig att fundera över hur man finansierade ett sådant bygge. Hur fick man fram pengar? Detta måste ha varit en enorm investering.

”Kyrkan” var rik förr i tiden brukar man säga. Alla skulle betala tionde. Men nu har jag lärt mig att från och med reformationen lade staten beslag på två tredjedelar av tiondet så att det som gick till kyrkan var bara en tredjedel och det skulle utgöra prästens lön.

Sedan var det tydligen vanligt att man testamenterade belopp till kyrkan – kanske för att försäkra sig om en plats i himmelriket?

Men hur löste man rent praktiskt att få fram så mycket kontanter vid ett kyrkobygge? Jag har förstått att kyrkobyggen ofta tog ganska lång tid (för Kristine kyrka 1642-1660) och det kanske inte enbart hade att göra med tekniska frågor utan kanske även hade finansiella orsaker?

Sparade man tills man hade fått ihop kapitalet? Eller kunde man låna? Nutida banker fanns väl inte? Det var väl församlingen som stod för finansieringen av kyrkobygget, kunde de låna av stiftet?

Och hur hanterade man det kapital som man hade samlat på sig inför bygget? Förvarades det i en kista i sakristian? Eller hur?

Om vi återgår till det tekniska så ska kyrkan vara byggt med tegel från ett tegelbruk i Rankhyttan. Skapades tegelbruket just för att få fram tegel till kyrkobygget? Eftersom andra hus väl var byggda av trä fanns det väl ingen större avsättning för tegel?

Ännu äldre än Kristine kyrka är ju Stora Kopparbergs kyrka, som byggdes på 13-1400-talet. Det är ju ännu mer fascinerande. Kom det teglet också från Rankhyttan? Och var tegelbruket verksamt även under tiden mellan dessa kyrkobyggen? Kanske det levererade tegel till andra kyrkor i omgivningen?

Många frågor. Finns det några svar?


170817: Nu har jag av Jan Axelsson fått en förnämlig förklarande utredning som svar på mina frågor om finansiering av kyrkobyggen m m. Det är alltid lika roligt att få lära sig mer – och det bästa sättet att göra det är ju att fråga. Så här skriver Jan:

Hej, Bo!
Här några upplysningar kring din blogg ”Pengar man har och inte har”.

1. Tegel
Tvärtemot vad du antar var efterfrågan på tegel enorm i Falun (och övriga landet). I Falun fanns 7-8 tegelbruk som avyttrade tegel. Byggnader såsom kyrkor, rådhus, lagerlokaler m fl krävde stora tegelmängder. Även annan byggnation, murar t ex, krävde tegel. Den stora efterfrågan på tegel föranledde Johan Trotzig att anlägga Rankhyttans tegelbruk (1640), när det stora bygget av Kristine kyrka skulle påbörjas. När Stora Kopparbergs kyrka (1300- 1400-talen) byggdes fanns således inte Rankhyttans tegelbruk. Vid senare reparationer och tillbyggnader levererade emellertid Rankhyttan tegel även till St Kopparbergs kyrka.

2. Ekonomi
Detta ämne är komplicerat och omfattande. Tidens kristna fromhetsliv påverkade det ekonomiska tänkandet på ett sätt som är svårt att förstå för många i vår tid. Den gamla hedniska religionen var främst anpassad till ett förstatligt samhälle baserat på olika släkters sammanslutningar. Kristendomen hänger intensivt samman med framväxten av en statsmakt och ett klassamhälle.

Den främsta basen för kyrkans ekonomi var ägande av jord, vilket också var en av de viktigaste skillnaderna mellan kristendomen och den tidigare hedendomen. Kristendomens genombrott och snabba expansion berodde i hög grad på att kyrkan kunde förvärva jord genom gåvor eller köp. Detta var möjligt endast om jord kunde betraktas som en bytes- och handelsvara. Detta sätt att betrakta jordägandet var helt främmande för det gamla ättesamhället.

Kyrkan hade uppfattningen om en fullständigt individuell ägande-förfoganderätt över jord. Härom fördes en ideologisk kamp under den äldre medeltiden (Jfr Eccos roman ”Rosens namn!”). 1248 (Skänninge möte) genomfördes rätten att präster fick avyttra jord utan sina släktingars samtycke.

Samma syfte tjänade testamentet, en nyhet som tillkom på kyrkligt initiativ. Genom testamente blev det möjligt att för sina synders förlåtelse och sin själs salighet skull överlåta jord och andra materiella tillgångar till religiösa organisationer. Vi kan anta att många av dessa donationer aldrig skulle ha kommit till stånd utan kopplingen till ett liv efter detta. Andra sätt för kyrkan att förvärva jord var genom att låna ut pengar och spannmål för utsäde. Detta skedde mot säkerhet i jord. Kyrkan fick emellertid inte avyttra jord (abalientionsförbudet).

Mot slutet av medeltiden låg cirka 25 % av den uppodlade jorden under kyrkan. Jorden särförvaltades för olika uppgifter och den sk fabrican var den kassa som gick till byggnadsverksamhet

Det fromma donerandet blev en livsstil. Denna utåtriktade kristendom passade särskilt väl för de som inte var så särskilt fromma. En annan inkomst var tiondet. Det var redan systematiskt genomfört nere i Europa, när kyrkan etablerades i Sverige. En tredjedel av tiondet avsattes för prästens underhåll, resten gick till andra utgifter.

Kyrkan hade också mängder av andra inkomster. Där fanns den sk gengärden (underhåll vid biskopars resanden) som med tiden kom att övergå till en fast avgift som togs ut i pengar eller produkter. Där fanns olika slag av kyrkliga förrättningar, såsom kyrkoinvigning, dop, begravning mm. Biskoparna tillhörde vanligen riksrådet och fick via det ytterligare inkomster. Där fanns avlatshandel och böndernas obetalda dagsverken vid kyrkobyggen. Penningavlaten kulminerade under 1500-talets första decennier. Kritiken från fromma kretsar gjorde att avlaten så småningom försvann. Trots sitt fattigdomsideal var kyrkan som organisation omåttligt rik (och det är den väl i viss mån fortfarande).

3. Förvaring, transport, banker och lån
Förvaring och transport av pengar var framför allt skrymmande. Vanligtvis förvarades pengar i härför avsedda skattkammare. Känt är t ex kammaren som Gustav Vasa lät inrätta för statens inkomster och utgifter. Särskilda tjänstemän ansvarade för den kamerala verksamheten. Vad gäller förvaringen kan vi kanske jämföra med t ex dagens Fort Knox i USA. Eller en dåtidens och nutidens vinkällare.

Vid transport av pengar gällde då som nu att försäkra sig om att inte transporterna utsattes för rånöverfall. Därför var beridna och beväpnade väktare (soldater) nödvändiga. Som ett exempel på hur omfattande en penningtransport kunde vara kan nämnas den svenska arméns krigskassa vid Snapphanekrigen i början av 1600-talet. Den omfattade drygt 200 hästdragna vagnar. (Dagens kontokort är inte så dumma i detta avseende.)
Möjligheter till lån via banker (köpmanshus) fanns redan etablerade i Europa. I Sverige startade Johan Palmstruch en bank 1657. Det märkliga med den var att den använde sig av sedlar (den första i världen, tror jag). Man fick sedlar som motsvarade beloppet på de pengar man satte in.

Oändligt mycket mer finns att säga om detta ämne.

Hälsningar
Jan

En flygande Volvo?

Tidigare här på bloggen har jag skrivit två inlägg med rubriken Framtidsvision – pojkboksdröm? De handlade om flygande bilar, något som jag minns att man fantiserade om (eller hade ”visioner” om) redan när jag var barn på 1950-talet. Klicka här för det första inlägget, 2 augusti 2010 och här för det andra inlägget 8 maj 2014.

Det handlade i första hand om det amerikanska bolaget Terrafugia. Företaget bildades 2006 och kunde 2012 genomföra en flygning med en protoyp till modellen Transition. 2014 meddelade man att de första leveranserna beräknades kunna ske 2015. Den senaste uppgiften på deras webbplats innebär att den första leveransen uppskattas kunna ske 2019.

transitiongasstation
Transition

Men företaget arbetar även med en annan modell, TF-X, som inte behöver något flygfält utan kan starta och landa som en helikopter. Det är enligt deras webbplats ännu bara ”en vision” och kommer att behöva många års utvecklingsarbete.

gallery-8-300x228
TF-X

Om du undrar varför jag än en gång nämner detta så beror det på att jag nyss läste att i juli i år köptes Terrafugia av Zhejiang Geely Holding Group, dvs det företag som bland annat även äger Volvo. Kanske får vi en dag åka i en flygande Volvo?

Till minne av Ulf Stark

För ett tag sedan (den 3 juli, klicka här) skrev jag om ”gubbar” som i min barndom sköt med saltbössa mot pojkar som pallade äpplen. Idag råkade jag läsa en text av barnboksförfattaren Ulf Stark som delvis berörde samma ämne. Tyvärr gick han bort på försommaren.

Egentligen handlade texten om glädjen av att se film. Men för mig handlade glädjen, som jag kände när jag läste texten, om att någon kunde skildra min barndom så exakt.

Här kan du läsa texten: det_var_rorliga_bilder_ulf_stark.

Nej, min pappa var inte radioamatör och min mamma gick nog aldrig på bio, vad jag kan komma ihåg. Men beskrivningen av en pojkes värld stämmer så väl överens med mitt minne. Och Sotlugg och Linlugg fanns i barnbokshyllan hemma.

Murboannas ost

I förra veckan gjorde vi en liten utflykt till Nyfors sydväst om Smedjebacken där en tidigare arbetskamrat har etablerat sig som ”lanthandlare” (19 juli, se nedan). Idag var det helmulet på förmiddagen så vi bestämde oss för att återigen göra en utflykt.

Det blev till Murboannas ost, som jag hade läst om på Facebook. Ett nyöppnat gårdsmejeri som tillverkar ost. Murbo ligger i änden av den allmänna vägen 662 Rågåker-Spraxkya-Murbo sydväst om Borlänge. Just nu pågår förbättringsarbete på vägen inklusive nybyggnad av broarna vid Alderbäcken och Gallsbo, så vägen är svårframkomlig. Men det finns en enskild väg från Murbo och rakt ut till riksväg 50. Och vid riksvägen finns en vägvisare till företaget.

Vi blev verkligen imponerade när vi kom dit. Förra sommaren var vi till Lunån, där det också finns ett gårdsmejeri (och diverse gulliga djur), inrymt i olika gamla byggnader.

I Murbo hade de gjort en helt annan satsning, en stor nybyggnad med mejeri och butik i bottenplanet och kafé på ovanvåningen. Högt i tak och väldiga limträbalkar som bar upp taket. Här kan de utan problem ta emot en hel busslast med pensionärer (eller icke-pensionärer) som är ute på resa. Jag håller tummarna för att det ska gå bra för dem.

Vi fikade med smörgås med deras egen ost innan vi passade på att handla hem lite ostar – och fick först provsmaka alla sorters ostar. Mycket trevligt.

(Jag brydde mig inte om att berätta att jag, under min tid på Vägverket, ville dra vägsträckan 662 Spraxkya-Murbo ur allmänt underhåll. Men insåg att för att kunna göra det borde den dåliga bron i Gallsbo av ”anständighetsskäl” först bytas ut mot en ny. Nu genomförs brobytet – men om jag förstår Trafikverket rätt är det inte aktuellt att därefter dra vägen ur allmänt underhåll.)

IMG_0213

När vi ändå var i de trakterna borde vi egentligen passat på att besöka Kalle i Sellnäs – men det gjorde vi inte.

Celtic

Just nu var det avspark i fotbollsmatchen mellan England och Skottland i fotbolls-EM  (i Sverige får vi inte säga ”fotbolls-EM för damer” som det står på skylten i TV-sändningen, det anses inte PK att ange att det är för damer – ”vi säger ju inte fotbolls-EM för herrar”). Det fick mig att återigen börja fundera på det här med uttalet av den skotska fotbollsklubben Celtic.

Första bokstaven i klubbnamnet, c, kan ju uttalas såväl som /k/ som /s/. Namnet syftar på det keltiska folket (celts på engelska), vilket ju uttalas med /k/ på såväl svenska som engelska. Men klubbnamnet uttalas med /s/. Hur kommer det sig, har jag undrat men inte brytt mig om att ta reda på.

Nu när jag ser på matchen gick jag in på engelska Wikipedia och hittade artikeln ”Names of the Celts”. Där har man faktiskt ett helt stycke som utreder uttalet och speciellt nämner uttalet av klubbens namn:

”The initial consonant of the English words Celt and Celtic is realised primarily as /k/ and occasionally /s/ in both modern UK standard English and American English, although /s/ was formerly the norm. The English word originates in the 17th century, taken from the Celtæ of classical Latin. Until the mid 19th century, the sole pronunciation in English was /selt/ in keeping of the treatment of the letter ⟨c⟩ inherited by Middle English from Old French and Late Latin.

Beginning in the mid-19th century, academic publications advocated the use of the harder /k/ pronunciation as used in classical Latin where Celtæ was pronounced /keltai/.

The pronunciation with /s/ remained standard throughout the 19th to early 20th century, but the variant with /k/ seems to have gained ground in academia during the later 20th century. On the other hand, the /s/ pronunciation remains the most recognised form when it occurs in the names of sports teams, most notably Celtic Football Club, in Scotland, and the Boston Celtics basketball team, in the United States. Cavan newspaper The Anglo-Celt also uses the soft c pronunciation in its name.”

Just nu ligger Skottland under med 0-1.

Nyfors handel och väg 671

Det var bara 16 grader varmt och blåsigt i förmiddags. Så vi bestämde oss för att göra en liten utflykt. Det blev till Nyfors.

Vet du inte var Nyfors ligger? Det visste inte jag heller i våras. Då läste jag på Facebook att en av mina f d arbetskamrater på Vägverket Anders Hjärtedal hade gett upp sin karriär som konsult för att i stället etablera sig som lanthandlare med Nyfors  Handel.

Fast benämningen lanthandlare är kanske fel. Det handlar nog om att vara en knutpunkt i turismindustrin med diverse verksamhet som lite matvaror, kaffe och lunchservering, överattningsmöjligheter, dagkonferens, uthyrning av kajaker och bastu m m.

Själv har jag arbetat hela mitt yrkesverksamma liv inom Vägverket och hyser en skräckblandad förtjusning och beundran för människor som vågar lämna det trygga och invanda och ge sig på något helt nytt.

Så vi gjorde en utflykt till Nyfors för att hälsa på. Då gällde det ju att först hitta dit. Söder om Björsjö i Smedjebackens kommun visade det sig. I Malingsbo-Kloten-området.

1992 bytte jag jobb, från att på Vägverkets huvudkontor ha engagerat mig i vägnätet inom Vägverkets dåvarande Region Norr (som omfattade allt från Örebro län och norrut) till att på lokalkontoret i Falun engagera mig i Dalarnas vägar. Jag sa då till mig själv att jag skulle se till att vid lämpliga tillfällen åka på samtliga allmänna vägar i Dalarna eftersom jag ansåg att Vägverkets viktigaste kompetens var kännedomen om vårt vägnät. Det hade jag nästan uppfyllt när jag gick i pension men just området väster om riksväg 66 i Smedjebackens kommun hade jag nog missat. Det låg ju lite avigt till, inte så att jag kunde göra en liten avstickare på hemväg från något sammanträde.

Till råga på allt ligger Nyfors inte vid en allmän väg.

Men vi hittade naturligtvis dit. Och blev positivt överraskade. Anders hade rustat upp lanthandelshuset till toppskick med stor altan ut mot sjön och inrett gästrummen trevligt och väldigt fräscht. Vi passade på att äta lunch, det var jättegott (rostbiff med potatissallad).

Tänker du som vi göra en dagsutflykt, åk gärna dit.

IMG_0210

Överhuvudtaget var det trevliga omgivningar. Om jag har förstått det rätt brukar kungen komma dit och jaga älg på höstarna.

Hemvägen tog vi via Söderbärke och därifrån väg 671 till Vikmanshyttan. Även den vägen är en upplevelse. Den är krokig och backig så man kan tro att man möter sig själv i kurvorna. Och den kommer att förbli så, länsstyrelsens kulturmiljöenhet anser att vägen är kulturhistorisk och får inte rätas.

Visst finns det många andra små grusvägar som är krokiga men de leder som regel en bit in i skogen till en liten by eller hus. Väg 671 kan man säga går mellan två civilisationer, dvs Kolbäcksån-Barkens dalgång till Dalälvens dalgång. Och däremellan är det storskog.

Storskog och ödemark höll jag på att skriva. Men det hade nog varit fel. I varje fall förr i tiden. För på 16-, 17- och 18-hundratalen var Bergslagens skogar inte öde, där fanns folk som kolade för de olika brukens enorma behov av kol. I dessa trakter fanns ju såväl Larsbo som Norns bruk. Och även Nyfors hade sitt ursprung i ett litet järnbruk.

Inte långt från Korsheden fick jag bromsa in (det behövdes inte så mycket bromsande, man kör inte så fort på den vägen) eftersom det stod en liten rävunge på vägen och tittade på oss. Det kändes lite märkligt för förra gången som Margaretha och jag åkte denna vägen, vilket nog var för ungefär femton år sedan, stod det tre rävungar på vägen och tittade på oss.

Nu har du fått två besökstips – Nyfors handel och väg 671. Båda är värda ett besök.

Svensk mjölk

De flesta av oss brukar tycka att det är bra att köpa produkter som är ”lokalt” framställda. Särskilt när det gäller livsmedel, vi slipper långa transporter (tror och hoppas vi), vi gynnar svenskt lantbruk och vi hoppas att det är bättre kvalitet (mindre tillsatser av diverse konstiga ämnen i produkten och i djuren som har deltagit i framställningen).

Att jag satte citationtecken runt ordet ”lokalt” beror på att det väl inte finns någon entydig definition på vad som menas med ”lokalt”. För mig borde det väl egentligen betyda ”i falutrakten” men det gör det nog sällan. Men i Sverige vill vi att det ska vara – och helst i Dalarna.

Visserligen har jag ibland ironiserat lite över detta att produkterna ska vara lokalt framställda (se till exempel detta blogginlägg) men egentligen tycker jag som de flesta andra.

Mejeriprodukter som mjölk, grädde, smör mm upptar ju numera hur många hyllmetrar som helst i en stor livsmedelsbutik, bland annat beroende på att det är en massa olika leverantörer som alla vill att deras produkter ska synas.

Så här på sommaren (och eftersom vi bara är två i hushållet) brukar vi köpa ”mellanmjölk med lite längre hållbarhet”. När jag vid lunchen idag (stuvad vitkål och  stekt fläsk, mums!) tittade på mjölkförpackningen och läste reklamtexten där så stod det så här:

”Fortsätt göra bönderna glada! Vi ska vara rädda om våra svenska mjölkbönder. På Garant drar vi vårt strå till stacken genom att byta ut råvaran i flera av våra produkter mot svensk. Kika efter våra svenska produkter på garantskafferiet.se och i hyllan!”

Texten gjorde mig förvånad – och sannolikt inte på det vis som reklamförfattaren hade tänkt sig. Min reaktion blev ”Byta ut mot svensk råvara – har de inte alltid haft svensk råvara? Och ”flera av våra produkter” – har de inte svensk råvara i allt?”

Jag gjorde naturligtvis så som jag blev uppmanad, gick in på deras webbplats. Och fann att det av alla produkter bara var två sorter av ekologisk mild yoghurt som var märkt med att det var svensk råvara!

I fortsättningen kommer jag inte att handla mjölk av det märket!