Flicka utan namn

Det var så trist väder idag. Kallt och blåsigt och regnigt. Så vi satt inne i stugan. Och råkade att på TV se en svensk deckarfilm från 1950-talet. (Eller heter det kriminalfilm när polisen själv löser fallet?).

Det var egentligen inte mycket att se. Men jag satt kvar och såg hela filmen. Det fick mig att fundera:

Varför är svenska deckar- (eller kriminalfilmer) från den tiden alltid så mörka?

Beror det på att allt ska verka ”ruskigt” och mystiskt, dvs det är en avsiktlig effekt? Eller har det med teknik att göra, dvs filmerna var inte så mörka när de visades på bioduken men blir det på TV? (Ungefär som de svenska flaggorna på fotografier från början av 1900-talet ser ut som om de vore finska på grund av den film som då användes).

Någon som vet?

Flicka utan namn (1954) Filmografinr 1954/17

 

Annonser

Depkenska huset i Falun och mordet på Gustav III – finns det en koppling?

Runt 1960 inträffade en stor brand i Falun, det var området där Dalarnas Museum nu ligger vid Stigaregatan/Hälsingtorget och Västra Hamngatan (som låg i Myntgatans förlängning) som brann ner. Det var förvisso en stor brand men inte så omfattande som BBC i London trodde. De skickade enligt Örjan Hamrin ett telegram till fotografen Sven Nilsson med ett uppdrag till honom att dokumentera branden. Men det berodde på att ”ett kvarter i Falun” vid översättningen till engelska hade blivit ”a quarter of Falun”, dvs en fjärdedel av Falun. Så mycket var det förvisso inte som brann.

Ett av husen som brann ner, och kanske det pampigaste, var det s k Depkenska huset, med fasad mot Stigaregatan/Hälsingtorget:

CF37FF84-9079-495E-A8F5-BBF3CC6AE16F
Depken var en svensk affärsmannasläkt (de stavade ibland namnet Döpke och Döpken). Sannolikt härstammade de från Tyskland. Den först kände hette Simon Depken (den äldre) som var född omkring 1565 och död 1620. Han var borgare i Västerås och en av Sveriges på sin tid allra mest förmögna personer. Han är begravd i Västerås domkyrka där ett epitafium finns uppsatt över honom.

Han hade (bland annat) två söner, Simon Depken (den yngre) (1586-1625) och Claes Depken (den äldre) (död 1634). (Parentesen ”bland annat” lade jag till för på den här tiden föddes ofta ett flertal barn av vilka många dog redan i späd ålder. Dessutom var ju döttrar inte ”lika viktiga” som söner).

Claes Depken blev sin fars ombud vid Stora Kopparberget eftersom koppar var en väsentlig del av faderns affärsverksamhet. Han blev far till Christoffer Depken (död 1682) och Claes Depken (den yngre) (1627-1702).

Christoffer Depkens fortsatte sin fars affärsverksamhet.

Claes Depkens den yngre var först landsbokhållare i Stora Kopparbergs län (och bodde rimligen då i Falun) och innehade sedan flera andra statliga befattningar. Han lät 1676 anlägga vallonbruket Söderfors för tillverkning av ankare till flottan. Samma år adlades han och antog lämpligt nog namnet Anckarström. Han fick ingen son (en dotter) men hans hustru hade från ett tidigare äktenskap en son, Daniel Futtje (1756-1720).

Denne använde sin styvfars namn, alltså Daniel Depken. 1683 adlades även han på sin styvfaders namn Anckarström. Han fick (bland annat) en son Claes Anckarström (1688-1759). Denne fick i sin tur (bland annat) en son, Jakob Johan Anckarström (1729-1767).

Nu börjar vi närma oss – för han fick (bland annat) en son med samma namn om vilken det står så här i historieförteckningen:

”Jakob Johan Anckarström, född 1762, kapten, kungamördare, död 1792”.

Det var alltså han som på maskeradbalen sköt Gustav III. Dagen efter det att kungen hade dött (vilket var två veckor efter det att skottet hade avlossats) dömdes han ”från ära och adelskap, till spöstraff på tre särskilda torg (Riddarhus-, Hö- och Nytorgen), fem par på vardera, tre dagar i rad, samt att mista höger hand, halshuggas och steglas”.

Släkten förbjöds att bära namnet Anckarström varför de i stället tog namnet Löwenström. Och som botgöring donerade man pengar för upprättande av ett lasarett, Löwenströmska lasarettet i vad som nu är Upplands Väsby kommun (och där min son Martin är född, dock i ett väsentligt nyare lasarett).

Där har vi alltså kopplingen mellan Depkenska huset vid Hälsingtorget i Falun och kungamordet.

Nu tror jag dock inte att det var Claes Depken den yngre som lät bygga huset, det ser på bilden inte ut som ett 1600-talshus (fast jag erkänner villigt att min kompetens att utifrån ett vykort bestämma åldern på ett hus, den är synnerligen bristfällig). Det kan mycket väl vara någon annan och senare i släkten Depken (och som alltså inte är i rakt led med kungamördaren) som har fått ge namn åt huset. Dessutom händer det inte alltför sällan att hus ”byter namn” under tidernas gång. Även om det från början namngavs efter den som lät uppföra det kan det senare få namn efter en prominent person som har bott där länge. Vem denne Depken är vet jag dock inte.

En skådespelare och en rollgestalt

Ibland händer det att en skådespelare blir väldigt förknippad med en rollgestalt som vederbörande har spelat i en eller flera filmer eller en TV-serie. Det är naturligtvis roligt för skådespelaren (och alla andra som har deltagit i produktionen) att filmen/serien blir populär – men det kan ju innebära komplikationer också. Har en skådespelare blivit känd för sin rollfigur, som har varit lite mesig och töntig, kan det vara svårt att i en annan film se honom spela tuffing, antingen som bov eller polis. Det blir svårt med trovärdigheten.

I TV-intervjuer med skådespelare hör man ibland dem berätta att folk har kommit fram till dem på gatan och varit irriterade på dem för att deras rollfigur har uppträtt på ett otrevligt sätt. Folk har alltså haft svårt att skilja på skådespelaren som person och den rollfigur som vederbörande har gestaltat. Då kan vi som hör på intervjun småflina och tycka att folk är konstiga som inte kan inse att det är en roll som skådespelaren spelar.

Fast kanske är vi (dvs jag) inte bättre själv.

En TV-serie som har visats hur många gånger som helst är Pang i bygget med bland annat John Cleese (Fawlty Towers i original). (En fördel med sådana serier, liksom med James Bond-filmerna, är att när man klickar runt bland TV-kanalerna och kommer mitt in i en sådan, så gör det inget. Man kan redan hela handlingen och det gör alltså inget att man börjar titta mitt i filmen).

John Cleese spelar alltså hotellägaren Basil Fawlty och Prunella Scales hans hustru Sibyl Fawlty. Hon är en riktig argbigga som (med rätta) ondgör sig över sin mans alla tokigheter, med moderna ord är hon väl en ”bitch”.

Många år senare har SVT nu visat en serie program med Prunella Scales, där hon tillsammans med sin man Timothy West åker med kanalbåt på engelska kanaler (och även på Göta kanal i Sverige) i programmet Kanaler, båtar och kärlek (Great Canal Journeys i original). De spelar alltså inga roller utan är ”sig själva”.

När jag kom underfund med att den rara, söta och vänliga kvinnan på båten var samma person som spelade den argsinta Sibyl Fawlty hade jag svårt att tro det. Dvs jag hade svårt att inse att någon så vänlig människa skulle ha spelat en så ilsken person. Med andra ord, även jag hade svårt att skilja mellan en skådespelare och en roll.

Men det är ju det som skådespeleri handlar om, att kunna föreställa en helt annan person än sig själv.

fawlty towers

PS: Hur kunde man komma på att på svenska döpa Fawlty Towers till Pang i bygget?

PPS: Om du undrar varför jag har skrivit ”skådespelare” och inte ”skådespelerska” (hon är ju kvinna) så beror det på att jag har lärt mig att det inte längre är politiskt korrekt att skriva ”skådespelerska” – på samma sätt som man inte får säga eller skriva ”VM i fotboll för kvinnor”.

Plintsberg och väg 929

Idag gjorde vi en utflykt. Vi åkte till Solgårdskrogen och åt lunch. I våras hade SPF Seniorerna Falun en resa dit för att äta en vårmiddag. Det lät gott men vi följde inte med – vi tyckte att det var lite väl dyrt för en middag. Men nu såg jag att de hade ”dagens lunch” och det var ju billigare. Visserligen inte ”billigt” men ”billigare”. (”Bara” ungefär dubbelt så dyrt som en vanlig dagens lunch – men jag inser ju att man måste ta betalt om man ska kunna driva en restaurang så där ute på landsbygden). Det var gott. Och mysigt, vi satt ute i trädgården och åt.

Sedan åkte vi för att passa på att hälsa på Leif Svensson, en god vän som bor i Hammarby Sjöstad men som har fritidsställe i Nittsjö. (Fast jag vet inte om man kan kalla det ”fritidsställe”, det är en gammal släktgård). Men han var inte där.

På hemvägen föreslog Margaretha att vi skulle ta vägen över Sågmyra, hon hade i Falu-Kuriren läst en stor artikel om ett nyöppnat kafé där. Så det gjorde vi.

Det innebar att vi från Rättvik tog riksväg 70 söderut. Då passerar man ju i närheten av Tällberg och Plintsberg. Det fick mig att tänka på att ortsnamn kan förändras med tiden.

I mitten av 1990-talet läste jag en kurs på Högskolan Dalarna, Dalarnas natur- och kulturhistoria. Det var Sven Olsson, då på Dalarnas Museum, som ledde kursen. Jag tyckte att med tanke på mina arbetsuppgifter inom Vägverket, att engagera mig i förbättring av Dalarnas vägar, borde jag ha anledning att lära mig om historien. (Någon har sagt att ”för att kunna förstå vår framtid måste vi känna vår historia” – eller något sådant).

Vid Leksand finns förutom Siljan och Dalälven även en liten grund sjö vid namn Limsjön. Namnet har den fått av att jordmånen där är kalkhaltig (kalk=lim), samma sak gäller ju för Lima i Västerdalarna och Limhamn i Malmö. Lite längre upp i samma vattensystem, vid Sjugare by där Erik Axel Karlfeldt hade sin gård Sångs, ligger en annan sjö, Opplimen. Det namnet är ju inte så svårt att förstå, innebörden är densamma som ”Övre Limsjön”.

I närheten ligger en höjd. Jag tvekade om jag skulle skriva ”berg” eller ”kulle” så det blev ”höjd” fast ”berg” hade väl varit mer rätt med tanke på namnet. Alltså ett berg vid sjön Opplimen, hur benämner man det? Jo, ”Opplimsberg”, det är ju ganska naturligt. Sedan har det under åren förvrängts till Plintsberg.

För att från Leksand ta sig till Sågmyra är det väg 929 som gäller. Genom de tätt bebyggda byarna Tibble, Ullvi, Hälla och Romma. Där är det hur ”dalaromantiskt” som helst. Bättre finns nog inte. Det skulle möjligen vara väg 939 genom Alvik och Almo. Om någon utanför Dalarna läser detta och planerar en semesterresa till Dalarna ska ni inte missa dessa byar.

Dessutom var väg 929 alldeles nyasfalterad och nymålad. Det gjorde inte intrycket sämre.

Det där kaféet i Sågmyra var inte så mycket att titta på.

leksandsbyar

PS. Jag kommer ihåg en sak till från Sven Olssons kurs. Vi gjorde en exkursion och tittade på en gammal bondgård (numera hembygdsgård). Bondgårdarna i Dalarna består ju av en massa hus, i princip en byggnad för varje funktion. Sven berättade att det var två av husen som låg avsides. Vilka? Att smedjan borde ligga avsides och för sig själv, det förstod vi. Den var ju brandfarlig. Men det andra huset kom vi inte på. Det var visthusboden, dvs matförrådet, det som vi numera kallar skafferi. Det tyckte vi först var konstigt, matförrådet vill man väl ha nära tillgängligt och dessutom under uppsikt så att ingen kom och stal en skinka. När vi fick förklaringen insåg vi att den var helt logisk: Om hela gården skulle brinna ner så skulle man ha mat för dagen och tills vidare så att man inte svalt ihjäl tills ny mat fanns att tillgå.

Hur många mellanstora städer finns det i Sverige?

Så här skriver Aftonbladet i en artikel om elsparkcyklar:

”Har du under det senaste halvåret befunnit dig i en svensk mellanstor stad har du garanterat sett dem. De framsusande elsparkcyklarna – även kallade elscootrar – som fullkomligen har invaderat gatorna.”

Lite längre ner i artikel redovisar de i vilka städer som det finns elsparkcyklar. De är: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala och Västerås.

Stockholm, Göteborg och Malmö kan väl (i ett svenskt perspektiv) inte klassificeras som mellanstora, de är ju Sveriges tre största städer. Alltså återstår det Lund, Uppsala och Västerås som mellanstora. Allt annat är uppenbarligen ”småstäder” – i varje fall från ett Södermalms-perspektiv.

Är jorden rund?

När jag på SPF Seniorerna Faluns webbplats lade ut information om en planerad resa till Sandhamn i Stockholms skärgård använde jag den här bilden för att på resans sida illustrera vart vi skulle komma.

06_SKB_Kanalturen-Sandhamn-stromma-kanalbolaget

Den var ganska fin, tyckte jag. Med det mörkblå havet och den ljusare himlen ovanför.

Jag använde även bilden på webbplatsens startsida. Där är bildformatet definierat av webbprogrammet varför bilden beskärs för att passa formatet. Då blev det så här, med horisontlinjen som råkade hamna just i beskärningen:

IMG_0975

Men när jag började titta närmare på bilden på skärmen blev jag lite förundrad. Se här på just horisontlinjen i bildens överkant:

IMG_0975-1

I bildens mitt (där det verkar ligga ett fartyg) syns inget av himlen – men i bildens kanter syns lite av himlen. Det verkar alltså som att horisonten är bågformad. Vilket den naturligtvis är eftersom jorden är rund. Att jorden faktiskt är rund brukar man ju kunna se på segelfartyg, som befinner sig långt borta på havet. Då syns bara masterna men när de kommer närmare syns även skrovet.

Men jorden är ju väldigt stor så jag trodde inte (och tror fortfarande inte) att horisontens krökning skulle kunna urskiljas på en bild på detta sättet. Om det är något annat som orsakar detta – vad är det då? Är det ofullkomligheter i kamerans objektiv?

Nog finns det väl någon fysiklärare som kan förklara för mig?

Marknadsprissättning – jag hade fel!

För några veckor sedan skrev jag att svensk färskpotatis så här på försommaren är ett väldigt bra exempel på att priset styrs av tillgång och efterfrågan. Det hade på tre veckor sjunkit från 79:90 till 19:90 kr/kg. Jag avslutade med följande:

”Men någonstans där tar nog prissättning baserad på tillgång och efterfrågan slut. För veckan före midsommar brukar priset vara någonting i stil med 0:90 kr/kr – och då handlar det nog mer om ”lockpris” än om ”marknadspris”.”

Nu inser jag att i detta avseende hade jag fel. I ICA Maxis reklamblad står det att deras pris på färskpotatisen är 1 öre/kg. (Visserligen bara 5 kg per kund).

 

Marknadsprissättning

Så här på försommaren är väl svensk färskpotatis ett väldigt bra exempel på marknadsprissättning, dvs att priset beror på tillgång och efterfrågan.

Vi brukar handla mat en gång i veckan på ICA Maxi (på tisdagar, som alla andra pensionärer). Första gången i år som jag såg att de hade svensk färskpotatis var för tre veckor sedan. Då var priset 79:90 kr/kg. En vecka senare var det 59:90 och ytterligare en vecka senare 39:90.

Idag var det 19:90.

Men någonstans där tar nog prissättning baserad på tillgång och efterfrågan slut. För veckan före midsommar brukar priset vara någonting i stil med 0:90 kr/kr – och då handlar det nog mer om ”lockpris” än om ”marknadspris”.

Vild eller vilt?

IMG_0273

När det gäller utländska språk som man lärt sig i mer eller mindre vuxen ålder (som i skolan) finns det regler att komma ihåg, som hjälper en att veta hur man ska tala eller skriva. Till exempel att i tyska så styr aus, ausserbei, gegenuber, mit, nach, zeit, von, zu dativ (så är det väl?).

När det gäller svenska språket finns det säkert motsvarande regler men de har vi inte lärt oss, eller kommer i varje fall nog inte ihåg, (om vi inte har studerat språket på ”högre nivå”). Antagligen får de som ska lära sig svenska i vuxen ålder reda på dessa regler.

Vi behöver ju inte reglerna. Vårt ”inre öra” talar om för oss hur det ska vara.

Igår var jag på besök på den nya forspaddlingsbana som anlagts i Främby här i Falun. Efteråt skrev jag ett kort referat från besöket. Då började jag fundera om anläggningen hette Falu Viltvattenpark eller Falu Vildvattenpark. Jag tyckte att båda varianterna lät acceptabelt. Och valde Viltvattenpark.

Men så tittade jag på deras webbplats och såg att de själva använde Falu Vildvattenpark. Så jag ändrade.

Men funderar på hur det kommer sig att mitt ”inre öra” inte kunde ge mig ett bra och tydligt svar. Kan det bero på att det ju heter ”ett vatten” och inte ”en vatten” och att jag därför tycker att det skulle heta ”viltvatten” – samtidigt som det heter ”en park” och inte ”ett park” och att det därför skulle heta ”vildvatten”?

Alltså att jag var osäker på om ”vild” är en bestämning till ”vatten” eller till ”park”. När jag nu har kommit så här långt i mitt funderande tycker jag att det rimligen borde vara så att ”vilt” är en bestämning till ”vatten” och inte till ”park”. Vad det handlar om är ju en ”park med vilt vatten” – inte en ”vild park med vatten”.

Men då borde ju mitt ursprungliga förslag Falu Viltvattenpark vara språkligt rätt. Fast man brukar ju säga att det är ”ägaren” till ett namn som har rätten att avgöra hur namnet ska stavas och uttalas. Så jag låter det stå kvar Falu Vildvattenpark.

Är det någon språkkunnig som kan för mig förklara varför jag känner mig så osäker?

Det kan vara svårt att byta namn

Nu menar jag inte själva bytet, utan mer att få genomslagskraft för det nya namnet när det gäller en organisation eller förening.

Inför kongressen 2014 hade i god tid styrelsen för Sveriges Pensionärsförbund ställt sig bakom ett förslag att låta organisationen byta namn. Det skulle vara något som lät mer ”positivt” och inte förknippades med åldrande. Vilket man tyckte att ”pensionär” gjorde. Förslaget var ”Lev nu”.

Det är väl bra som uppmaning – men som namn på en organisation snarare ”helknäppt”. Det är nog inte många förslag från en organisations styrelse som har blivit så ordentligt nergjort som det förslaget. Bland kommentarerna var ”ska vi skriva det namnet på en blomsterbukett vid begravningen av en medlem som gått bort?”.

Styrelsen hade inget annat val än att inför kongressen helt enkelt spola förslaget. I stället lanserade man namnet ”Seniorerna”. Men även det fick kritik på kongressen. Som en kompromiss lanserades ”SPF Seniorerna” (där SPF alltså inte längre är någon förkortning av Sveriges Pensionärsförbund utan ”bara” tre bokstäver, på samma sätt som H&M inte längre betyder Hennes och Mauritz) och det blev också beslutet på kongressen.

(Eftersom jag är lite misstänksam av mig så sa jag att ”vid nästa kongress 2017 kommer man nog att stryka ”SPF” och låta namnet bli ”Seniorerna” som styrelsen egentligen ville”. Men så blev det inte).

Nu har det snart gått fem år sedan beslutet togs. Fortfarande använder de flesta medlemmar (och andra) benämningen SPF när de pratar om vår förening och organisation. Det är väl mänskligt men även i mer ”officiella” sammanhang verkar många funktionärer och föreningar göra detsamma.

Det kan som sagts vara enkelt att fatta ett beslut om att anta ett nytt namn – det är väldigt mycket svårare att få det ”accepterat” och använt i vardagen.