Åsikterna i bloggen är helt privata (Bo Bävertofts) även om bloggen är en del av SPF Seniorerna Faluns webbplats – resten ligger på http://www.spfseniorerna.se/falun.
Det var en besvärlig kväll det här. Jag gillar programmet Fråga Lund men naturligtvis måste jag samtidigt se hur det gick för Armand Duplantis. Så det blev till att swappa mellan kanalerna.
Hur som helst så hann jag uppfatta att en av frågorna i Fråga Lund var hur man gjorde på toaletten innan det fanns toapapper. Men den frågan är ju redan besvarad, läs här historien om skitskrapan!
För en vecka sedan genomförde SPF Seniorerna Falun en ”hemlig resa”, dvs en dagsresa där resmålen inte var kända för deltagarna. Trots detta (eller kanske just därför) brukar de hemliga resorna vara populära. Du kan klicka här för ett referat från resan.
Den här gången var ett av resmålen Norrboda Gammelstad i Ore socken. Det består av två gamla gårdar, tätt ihopbyggda och med en mängd olika byggnader, i princip en byggnad för varje ”funktion”.
Bland fotografierna fanns dessa två bilder men ingen kommentar om dem:
För cirka tjugo år sedan gjorde Margaretha och jag ett besök på Norrboda Gammelstad. I sällskap hade vi Margarethas far och två av hennes mostrar, som liksom hennes mamma härstammade från Norrboda.
Även vi blev guidade och när vi kom till huset med rummet som är avbildat ovan berättade guiden om en av döttrarna i gården som hade gift sig och flyttat hemifrån. Men av någon anledning som jag inte kommer ihåg flyttade hon tillbaks hem (antagligen för att maken hade dött, men det är jag inte helt säker på). I stället för att då flytta in i boningshuset bosatte hon sig i detta rum i ett uthus, ett rum vars halva golv bestod av trä medan den andra halvan hade jordgolv. Där bodde hon tillsammans med några kossor.
För mig lät det som en berättelse från väldigt långt tillbaks, kanske 1700-talet.
Men då berättade Margarethas moster Ingrid att när hon var ung hade hon hjälpt denna släkting (som då rimligen var gammal) genom att förbinda det bensår som hon hade. Bindan lossades och den ärta som låg i såret (antagligen för att suga upp sårvätska) byttes mot en ny ärta varefter bindan lindades på.
Det som jag uppfattade som något som tilldragit sig för väldigt länge sedan var inte så ”forntida” – här pratade jag med en kvinna som hade känt henne! ”Förr i tiden” är inte alltid för så länge sedan.
En reaktion, liknande min, berättade Christopher O’Regan om när han häromåret pratade i Gustafs kyrka. Han har ju som specialintresse Gustav III:s tid, dvs slutet på 1700-talet. Han berättade att han vid ett tillfälle hade samspråkat med en kvinna som i sin ungdom runt 1950 hade arbetat vid det kungliga hovet på slottet. (Vad hon hade haft för uppgift där vet jag inte). Hon hade då naturligtvis träffat dåvarande kungen, Gustaf V.
O’Regans reflektion blev då att ”här samtalar jag med en kvinna som har träffat en man som vid sitt dop bars fram av Napoleons fd fästmö. Historien ligger inte så långt bort”.
– – –
Fotnot: När (den blivande) Gustaf V döptes 1858 var det hans fars farmor, änkedrottningen Desideria (kanske mer känd som Desiree Clary) som var gift med Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) men dessförinnan förlovad med Napoleon, som bar fram honom. Hon avled 1860.
De som har deltagit som publik vid inspelningen av ett TV-program brukar säga att de uppträdande artisterna (eller vad det nu var som programmet innehöll) var bra och intressanta men att den största behållningen var att se hur allt gick till. Och att ett program som tar en halv- eller hel timme när det sänds tar upp emot tre timmar att spela in med alla omtagningar etc.
Mitt eget minne är från en inspelning med Kalle Moraeus i Orsa för ett antal år sedan. Det som jag kommer bäst ihåg är studiomannens funktion. Jag visste redan tidigare att det fanns en sådan funktion, men hade trott att han mest var en ”hjälpreda”, nu insåg jag vilken betydelsefull person som han var, att det var han som ”styrde upp” det hela och fick Kalle att bete sig som han skulle.
Sedan har jag ju insett att förutom de som ”syns” vid själva inspelningen (inklusive fotografer och ljudpersonal mm) finns det en ”redaktion” som har arbetat med att förbereda programmet – naturligtvis med olika funktioner beroende på vad det är för sorts program.
När jag i torsdags återigen tittade på Kulturfrågan Kontrapunkt (nej, jag kunde inget alls av vad de frågade om!) råkade jag notera ett namn i eftertexterna. De visas ju som regel så snabbt att man egentligen inte hinner läsa vad där står. Men först var det en sida, som nog redovisade de som ”syntes” i programmet. Och därefter en sida med ”övriga”. Det var på den sidan som jag han notera att det överst vid rubriken ”research” stod ”Psilander”.
Det är ju ett ovanligt namn även om det är gammalt. För några år sedan åkte jag buss här i Falun förbi lasarettet. Gatan från lasarettet ut till Svärdsjögatan heter Psilanders väg. Det fick mig att fundera på två saker, dels varför namnet stavas så, dvs med ”p”, och dels om bokstaven uttalas – ordet psalm uttalar vi ju ”salm”.
Jag skrev ett blogginlägg om mina funderingar för att få hjälp med att få klarhet i det. Men eftersom jag är medveten om att inte alltför många läser mina blogginlägg tog jag och googlade på ”Psilander”. Då hittade jag en sida, tillhörig Christofer Psilander där han presenterade sig själv. Jag skrev till honom och undrade om han kunde hjälpa mig med svar på mina undringar. Klicka här för att läsa blogginlägget och hans svar. (Jo, bokstaven p ska uttalas!).
Men så roade jag mig med att klicka på sidan med hans CV (det heter ju så nuförtiden när man ska redovisa sina meriter) (klicka här). Det var en rolig läsning, han har uppenbarligen verkligen sysslat med mycket (”Brödpackare.
1500 skogaholmslimpor i timmen passerade revy framför ögonen på mig på detta mitt tråkigaste arbete”). Så småningom har han fått mer intressanta arbetsuppgifter, bland annat som ”researcher” för olika TV-program. Och när jag nu återigen klickade på länken såg jag att den var uppdaterad med att han varit researcher på Kulturfrågan Kontrapunkt.
Även om Eva Beckman, som är domare i programmet, sannolikt är mycket kulturellt bevandrad så inser jag att hon inte kan allt och att det behövs personal som har kollat upp allt och kanske till och med funderat på vad de svarande kan komma med för ”utvikningar” och felsvar, som domaren kan behöva kommentera med fakta. Jag undrar just om researchpersonalen sitter beredda med olika uppslagsverk under inspelningen och stöttar domaren genom hörsnäcka i hennes öra?
Jag inser också att när Lasse Kronér i Doobidoo säger att han har varit nere i SVT:s arkiv och hittat gamla inspelningar av de deltagande artisterna – då är det nog sannolikt just en researcher i programmets redaktion som har letat och inte Lasse.
Det är intressant hur olika intryck man kan få av en person som ser allvarlig ut och samma person leende. Man borde nog tänka på att le lite mer.
Ta Jim Carter till exempel. Han som spelar butlern Carson i Downton Abbey. Vi har väl knappt sett hans rollfigur le enda gång under de år som serien har visats på TV. Så här brukar han se ut:
Därför blev jag överraskad när jag såg honom på en bild, där han är ”sig själv” och leende:
Det är nästan svårt att tro att det är samma människa.
I vårt vardagsrum har vi i ”många herrans år” (i flera bostäder) haft två lampor, likadana men i olika storlek, en större och en mindre. Vi har tyckt att de har varit såväl snygga utseendemässigt som bra ur ljussynpunkt. Så vi har inte känt något behov av att ”förnya oss” genom att byta ut dem mot något annat.
Men i förra veckan tyckte Margaretha att vi borde ta av och tvätta tyget, det kändes inte helt fräscht. Det gick bra att ta av det men när vi sedan skulle trä på det igen, då gick tyget sönder. Det kanske inte var så konstigt med tanke på hur länge som det hade suttit där. Minst från någon gång på 1980-talet, eller möjligen ännu längre. Så det var väl bara att acceptera att de hade gjort sitt.
Men eftersom vi var så nöjda med dem ville jag inte ge upp helt och hållet så lätt. Det satt en klisterlapp på dem att de var tillverkade av Ateljé Lyktan i Åhus (samma företag som tillverkade ”Bumling” som under många år kunde ses överallt i Sverige). På deras webbplats kunde jag läsa att modellen slutade tillverkas 1979! Det var väl osannolikt att de skulle tillhandahålla ”reservdelar” efter så lång tid. Men kanske de hade klädseln liggande i någon skrubb? Jag skrev och frågade – men det hade de inte.
Så nu är lamporna förpassade till soprummet (att låta sy upp egenhändigt framtagen klädsel skulle sannolikt bli besvärligt – se utseendet på bilden ovan).
Men belysning behövde vi ju. Och eftersom vi har lågt i tak i vår lägenhet insåg vi att någon form av plafond nog var det mest lämpliga. Vi besökte först IKEA, där hade vi tidigare inhandlat flera plafonder till mycket bra pris till vår sommarstuga. Men de modellerna hade de inte längre kvar, den som de hade tyckte vi inte var särskilt snygg – vi ville ha något ”stilrent” utan konstigt mönster.
Därefter besökte vi en stor lampaffär i närheten, dvs på Norra Backa i Borlänge. Jag blev trött bara jag kom in där, de hade alldeles för många modeller att välja på! Vi åkte till Mio i Falun men de hade knappt någonting.
När vi kom hem konstaterade Margaretha att vi ju faktiskt har kvar en ”riktig” lampaffär i Falun, på Slaggatan. Under helgen surfade jag runt på nätet och tittade på otaliga plafonder. När jag kom till företaget Konsthantverk (konstigt namn på en lamptillverkare!) tyckte vi att vi hade hittat vad vi ville ha – till ett pris som var 4-5 gånger IKEAs pris. Men om vi kommer att ha även de nya lamporna lika länge som de gamla (dvs bortåt 40 år) så blir ju årskostnaden inte så farlig (konstaterade jag som nyss fyllt 78 år!).
Så vi gick till lampaffären på Slaggatan för att se om de hade lampan, eller om de kunde ta hem den. Och där hängde den, i just den storlek som vi ville ha (det fanns tre storlekar) och med den färg (vit) på hållarna (det fanns fem olika att välja på) som vi ville ha. När innehavarinnan frågade vad hon kunde hjälpa oss med var det bara för mig att peka upp i taket och säga att vi vill ha två sådana.
Och hon hade två stycken ouppackade, i rätt storlek och färg. Vi betalade och bar hem varsin, mycket nöjda.
Sedan är det alltid ett problem att montera taklampor, jag hade kollat att denna modell var avsedd att hängas i en sådan takkrok, som vi har i vårt tak (andra lampor behöver skruvas i taket). Det följde med en ”ögleskruv” med vingmutter, som skulle träs på kroken i taket. Det är möjligt att det teoretiskt är möjligt att lyckas haka på ögleskruven i takkroken – men i praktiken var det omöjligt för mig, skruven var för kort. Men i verktygslådan hade jag en likadan ögleskruv, som var lite längre. Med den gick det bra. Sedan gick jag tillbaks till affären och fick en likadan ögleskruv för den andra lampan.
Nu är vi väldigt nöjda med belysningen i vardagsrummet.
Särskilt kulturell är jag inte. Det konstaterade jag i ett inlägg häromdagen och det stämmer. Till exempel är det inte många av världslitteraturens mästerverk som jag har läst. Detsamma gäller även ”annan” litteratur, dvs sådan som inte räknas som mästerverk.
Därför kändes det mer som en slump att jag faktiskt kunde citera inledningsmeningen till Gabriel Garcia Marquez verk ”Hundra år av ensamhet”, som huvudpersonen i TV-serien ”Shetland” fick i sin hand i dagens avsnitt. Fast det är jag ju inte ensam om (dvs att kunna citera), den brukar nämnas som en av de allra bästa inledningarna bland världslitteraturens romaner:
”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”
Men jag måste tillstå att jag inte tyckte att resten av boken levde upp till samma nivå.
Även idag tittade jag på Kulturfrågan Kontrapunkt. Varje gång blir jag lika förvånad och imponerad av lagens kunskaper. Själv brukar jag knappt kunna någonting (möjligen någon gång göra en gissning). Men det är ju inte så konstigt, särskilt kulturell har jag aldrig varit.
Därför må det väl vara mig förlåtet om jag passar på att ”glänsa” lite – även om det mest är kuriosa.
I dagens program påtalade lagen att Miguel Cervantes, han som skrev Don Quijote, och William Shakespeare dog samma år, nämligen 1616. Faktiskt dog de samma datum, den 23 april. Men de dog inte samma dag!
Hur kan det komma sig kan man undra? Jo, Spanien hade då gått över från den julianska kalendern till den gregorianska. Vilket England inte gjorde förrän 1752.
Undrar du när Sverige gick över? Det har Torbjörn Tambour redovisat i uppsatsen ”Om påsk, tideräkning och matematik”. Så här skriver han:
”I de protestantiska och ortodoxa delarna av världen förhöll man sig inte förvånande mycket skeptisk till detta papistiska tilltag. Den ortodoxa kyrkan beräknar fortfarande sina helger enligt den julianska kalendern och detta går igen i en del av de länder som varit eller är ortodoxt dominerade. I de protestantiska länderna infördes den nya tideräkningen successivt och under större eller mindre motstånd. I Sverige, som var nästan sist i Västeuropa med att reformera kalendern, skedde det 1753, även om man gjorde halvhjärtade försök tidigare. Sålunda ströks skottdagen 1700, men man strök inte de 10 dagarna, vilket ledde till att landet fick en alldeles egen kalender som skilde sig från alla andra länders. Den strukna skottdagen tog man dessutom igen 1712, då en ny dag, 30 februari, sköts in i kalendern. Reformen 1753 orsakade mycken oro bland allmogen och många var rädda att de hade blivit bestulna på 12 dagar av sitt liv. Om man vill räkna ut vilken dag en viss historisk händelse inträffade, så måste man ta hänsyn till kalenderreformerna; Karl XII:s dödsdag den 30 november är exempelvis angiven i den julianska kalendern och den ryska revolutionen på hösten 1917 kallas omväxlande oktober- och novemberrevolutionen.”
För några år sedan renoverade Falu kommun det staket som fanns längs Faluån mellan Nybrogatan och Magasinsgatan, man bytte ut överliggaren som antagligen var murken. (Jag har lärt mig att när jag funderar på hur länge sedan det var som en viss händelse inträffade, då ska jag dubbla antalet år som jag tror att det var. Så ”för några år sedan” är i verkligheten ”för sju år sedan”, dvs 2012).
I det sammanhanget funderade jag över om det verkligen behövdes ett staket längs ån. Du kan läsa mina funderingar här.
Häromdagen såg vi att personal från kommunen plockade bort hela staketet. Varvid jag undrade om det berodde på att stolparna nu hade ruttnat och om hela staketet skulle ersättas av ett nytt. Eller om man kommit underfund med att det inte behövdes något staket.
Nu har jag fått besked från min kontaktperson på kommunen. Hon säger att stolparna var ruttna och därför togs staketet bort. Något nytt staket kommer inte att sättas upp.
Det tycker jag var positivt, det ser väldigt trevligt ut nu.
När fiskebåtar kommer tillbaks till hemmahamnen kan man se dem på långt håll genom att de åtföljs av ett stim av måsar och trutar som äter allt som slängs åter i havet. Och från min barndoms somrar vid Sotenkanalen i Bohuslän minns jag att när vi hade ätit räkor på kvällen var det bara att gå ut och lägga skalen på berget – på morgonen fanns det inga spår, allt var uppätet. Men det gällde att gå en bit bort med renset – annars hade måsarna skitit ner bilen.
Därför har jag i många år undrat hur det fungerar när man hänger fisk på tork på ställningar alldeles intill havet. Varför äter inte måsar och trutar upp fisken? Och skitar ner resten?
När SPF Seniorerna Falun skulle göra en resa till Lofoten gav jag Ingalill Bergvall i uppdrag att utreda detta. Så här redovisar hon:
”Hej!
Uppdraget slutfört! För det första när fisken hängs upp kastas renset i havet och äts av fåglarna, dvs de har nog att äta. När fisken torkat vill fåglarna inte ha den. Det händer ju ändå en olycka eller att fågeln tar sig en munsbit men man rensar bort fisk som sv någon anledning inte håller måttet. Ibland sätter man nät över fiskställningen och man har även börjat torka fisken inomhus. Det är främst torsk som torkas. Även fiskhuvuden torkas och skickad framför allt till Sydafrika där de kokar soppa på huvudena. Torkad fisk är en stor exportvara. Nu har de plockat ner fisken så vi såg inte några torkade fiskar på ställningarna. Hoppas du är nöjd med svaret!
Ingalill”
Ibland är det bekvämt att bo i hyreslägenhet. Som när någonting hänger upp sig. Då kommer Masmästaren och fixar det snabbt.
(Ja, jag vet att om vi hade bott kvar i villa eller bostadsrätt hade vi varit förmögna nu. Men livet handlar inte bara om pengar.)
Vårt kylskåp är inte speciellt gammalt (i varje fall inte enligt min uppfattning, vi fick det utbytt för ett antal år sedan). Men vi har redan fått handtaget utbytt en gång (eller är det två? Det är nog två). Igår gick det helt sönder igen. Jag har mejlat Masmästaren, förhoppningsvis kommer de på måndag.
Men man kan ju fundera. Att tillverka ett handtag som håller för att användas kan ju inte vara särskilt svårt. Är det så att konkurrensen när det gäller vitvaror är så hård och priserna så hårt pressade att vinsten för tillverkarna kommer av att sälja utbytesdelar som handtag? Och då behöver de göra dem dåliga så att de går sönder och genererar intäkter.
