Varför heter det Bostongurka?

Häromdagen åt vi isterband till lunch. Margaretha hade snittat dem på längden och brett ut de båda halvorna bredvid varandra. Sedan lagt bostongurka ovanpå och satt in dem i ugnen. Det var gott.

Men varför heter det bostongurka, det undrade vi båda. Ingen av oss visste. Så det fick bli Wikipedia.

”Bostongurka är en svensk uppfinning som kom till 1951 då Herbert Felix, dåvarande chef för AB Felix, ville ta vara på gurksnuttar i produktionen. Den nya gurkmixen var tänkt att användas till snabbmat, en tanke han fick efter en resa till USA. Efter att företaget haft en intern namntävling kom Herbert Felix sekreterare med det vinnande förslaget – Bostongurka.”

Ett rent ”hittepånamn” alltså.

Sedan funderade vi även på varför det heter isterband. Det får du klura ut själv.

Man ska sluta när det är som roligast

Det påstås i ett gammalt talesätt. Hur mycken klokskap som det ligger i det, det vet jag inte. Det låter ju lite fånigt att sluta när man har väldigt roligt. Dessutom är det väl svårt att veta när man har som roligast. Det vet man nog inte förrän efteråt – och då under förutsättning av att man inte slutade.

Men nog kan det vara klokt att sluta i tid och inte försöka dra ut på det roliga hur länge som helst. Då kan det i stället bli tjatigt och tråkigt.

Något motsvarande gäller nog för bra idéer till TV-serier. Det finns risk för att ett trevligt program urartar om man håller på för länge. Två sådana program hos SVT tycker jag är Husdrömmar och Vem bor här?.

Båda programmen tyckte jag var trevliga att titta på under de första säsongerna. Men sedan har båda urartat på liknande sätt. Husen som byggs eller byggs om i Husdrömmar blir så lyxiga så jag inbillar mig att tittarna har svårt att känna någon ”gemenskap” eller ”förståelse” för de problem som möter byggarna. Och bostäderna som visas i Vem bor här? är så exklusiva i materialval och annat så de blir för mig ointressant att gissa vem som bor var.

Fast det finns naturligtvis undantag. Antikrundan, såväl den engelska som den svenska, ser jag med glädje trots att de har hållit på så många år.

Människan är fåfäng (i varje fall jag)

Margaretha hade en moster som bodde ute på landet. Hon var 90 år och riskerade att ramla och göra sig illa. Dels genom att snubbla på trasmattorna i köket och dels när hon skulle gå och hämta posten i brevlådan ute vid vägen, det var 100 meter dit.

Hon brukade säga att det gick bättre på vintern för då kunde hon ta sparken och hålla sig i. Vid påpekandet att hon borde skaffa sig en rullator att hålla sig i när det inte var sparkföre var svaret att ”det är bara gamlingar som har rullator”. Trots sina 90 år tyckte hon att det var ”skämmigt” att använda rullator.

För min egen del har jag inga problem med att hålla balansen och undvika att ramla. Men jag har alltid haft en dålig rygg på grund av skolios. När folk har frågat mig om jag har ont i ryggen har jag brukat svara att ”det går bra”. Och det har varit sant under nästan alla år. Men de senaste åren har jag fått ont i den när jag har gått en sträcka eller stått upp ett tag. Och sträckan har blivit kortare och kortare.

För tio år sedan började jag gå stavgång, då var det för att med stavar går man dubbelt så fort som utan vilket innebär mer motion på samma tid. Men under de senaste åren har jag i stället använt stavarna för att avlasta ryggen. Trots det har jag redan efter några hundra meter behövt stanna och vila ryggen genom att sätta mig ner eller luta mig mot något eller hänga på stavarna.

Detta har gjort att jag har dragit mig för att gå på promenad. Vilket ju inte är bra.

Logiskt har jag insett att jag antagligen skulle kunna avhjälpa problemet genom att skaffa en rullator som jag kan stödja mig mot och därmed avlasta ryggen. Men precis som Margarethas moster har jag tyckt att sådana bara är för gamlingar. Frågan blev då hur länge som jag skulle behöva vänta innan jag kunde räkna mig som gamling och därmed använda en rullator, jag har ju ändå fyllt 78.

På väg till sommarstugan var vi in till Hjälpmedelscentralen i Borlänge och tittade på några rullatorer som stod där. När jag kom hem skickade jag ett mejl till vårdcentralen och berättade ovanstående och frågade om man kunde få ”recept” på en rullator. Jag tänkte att då kanske den blev lite billigare i inköp – även om jag mycket väl hade råd med inköpspriset.

Svar fick jag omgående med en tid då jag kunde komma dit och prova ut en rullator. Och besked om att en sådan ”hyr” man – med en engångshyra på 150 kr!

Nu har jag varit ute och provgått. Samma sträcka som jag tidigare har gått och då jag fått stanna och vila ryggen 3-4 gånger gick jag nu utan uppehåll. Och om jag skulle ha stannat så hade det inte varit för att vila ryggen utan för att jag blev trött i benen. Men det ska förhoppningsvis bli bättre.

Jag måste erkänna att mitt enda motiv för att inte ha gjort detta tidigare, det är fåfänga.

Trafikverket håller fanan högt!

Igår kunde jag i Falu Kurirens webbupplaga läsa om Trafikverkets planerade ombyggnad av rv70/E16 mellan Borlänge och Djurås. För etapp 2, mellan Norr Amsberg och Sifferbo, avses det innebära en helt ny sträckning öster om Gimklack. Det gjorde mig förvånad – och glad.

Redan på ”min tid” (vilket snart är femton år sedan) var ”alla” överens om att det behövdes trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder på sträckan. Dvs byggas om till mötesfri väg med mitträcke. Det är mycket trafik på vägen och mycket randbebyggelse.

Det senare, dvs randbebyggelsen, innebar att ”alla” även var överens om att rv 70 söder om Borlänge borde åtgärdas först. Inte för att det var självklart att den delen var mest angelägen utan för att den var såväl angelägen som lätt att bygga om. Ända sedan ombyggnaden av trettonmetersvägar till mötesfri väg med 2+1 körfält startade i slutet av 1990-talet var ambitionen att först ge sig på de vägar som var lätta att bygga om. Ju mer randbebyggelse desto större är problemen, det gäller ju att ta hänsyn till de som bor längs vägen, de ska kunna komma ut på vägen med sina bilar och de ska gåendes och cyklandes kunna komma i kontakt med varandra.

Det resonemanget gjorde att dåvarande rv 60 (numera rv 50) mellan Borlänge och Ludvika tidigt blev ombyggd. Den vägen byggdes ju någon gång på 1960-talet rakt genom skogen sedan ett ras i närheten av den då befintliga riksvägen hade inträffat i   Idkerberget. Så den var väldigt lämpad för ombyggnad.

Att ombyggnaden norr om Borlänge skulle bli besvärlig, det var vi medvetna om. Men även om jag själv hade höga ambitioner när det gäller trafiksäkerheten och framkomligheten på Dalarnas större vägar vågade jag inte komma på tanken att driva frågan om en helt ny sträckning. Därför gläder det mig att det nu finns kloka människor på Trafikverket som ”vågar” se framåt och göra något bra.

Vi ska naturligtvis inte ropa ”hej” för tidigt. Om det är något som jag har lärt mig när det gäller infrastrukturinvesteringar så är det att det är en lång väg tills det finns en väg att köra på. Jag brukade säga att man inte kan andas ut förrän man har haft ett kommunalråd/landshövding/statsråd ute i terrängen och tagit ett första spadtag.

Tills dess får vi hålla tummarna.

Berguvsungar

Det är roligt att på webben kunna följa hur de två berguvsungarna vid gruvan växer till. Men man kan ju fundera – berguvar verkar inte ha något som helst estetiskt sinne.

De flesta däggdjursungar är jättesöta, det tycker i varje fall vi människor. Kattungar, hundvalpar, kalvar och föl. Till och med rovdjursungar som små tigrar och lejon uppfattar vi som gulliga gosedjur.

Men fågelungar, som de här berguvsungarna, ser ju bedrövligt fula och närmast avskräckande ut. ”Kan det där åbäket verkligen vara vår avkomma?” borde väl berguvsmamman och -pappan tänka.

Som tur är gör de ju inte det. Annars hade berguvarna dött ut. Fast jag vet inte om de överhuvudtaget tänker något i sammanhanget. De handlar nog bara på instinkt.

Så småningom blir de fula berguvsungarna vackra vuxna berguvar.

Om vägen till Tyngsjö m m, Christer Gruhs tankar och mina tankar

I dagens Falu Kuriren (eller Dalarnas tidningar ska man väl numera skriva) fanns en ledare av Christer Gruhs. Ja, det var rubricerat som ledare men det var nog snarare ett kåseri. Hur som helst blev jag glad när jag läste det, glad av flera anledningar.

Så här skrev Christer inledningsvis:

”Vi lever i en tid av overklighet. Inget är som det brukar. Byar och städer ligger nästan öde – som om de övergivits av dem som bor där.”

Sedan skrev han:

”Hon som jag är gift med klagar över att livet blivit händelselöst. 
– Kan vi inte ta en biltur – vi behöver inte åka och hälsa på någon, vi kan bara åka och se oss omkring!
– Visst säger jag. Vilket resmål står på din önskelista?
– Du får bestämma. Det brukar bli bra!”

Det fick mig att känna mig som barn igen. På den tiden, dvs 1950-talet var det ju inte alls ovanligt att man på söndagen gjorde en biltur, inte för att man hade något särskilt mål att åka till utan bara för att åka en vända i bilen, som för de allra flesta var en nyhet och stolthet.

Dessutom förde Margaretha och jag ett liknande resonemang för någon vecka sedan – mer om det längre ner.

För herrskapet Gruhs del gick färden västerut på E16 till Äppelbo och sedan väg 500 söderut till Tyngsjö.

Så här skriver Christer:

”Vi lämnar bebyggelsen och åker mot Tyngsjö på Malungs finnmark. Bra väg och få möten med andra bilister.”

Beskrivningen ”få möten med andra bilister” gjorde mig inte förvånad. Däremot blev jag glatt överraskad av orden ”bra väg”. Jag tänkte på hur många möten och resonemang som jag varit på, som representant för dåvarande Vägverket, när det gällde det bedrövliga skicket på vägen till Tyngsjö. Vid ett tillfälle hade representanter för byn bett att få komma till kontoret på Ölandsgatan för att prata om vägen. Men när det var dags för mötet kom det upp en journalist som ville att jag skulle komma ner på gatan i stället. Förutom TV och press fanns det en busslast tyngsjöbor där. Hela byn, uppgav man, förutom en person som var så dålig att han inte vågade åka buss på vägen.

Det där med att ”inte våga” gick igen i ett av argumenten för att vägen behövde åtgärdas. Man påtalade att när någon avlidit i Tyngsjö och hade obducerats i Malung så ”gick liket sönder” på hemvägen eftersom vägen var så dålig.

Nu fanns det faktiskt möjligheter att åtgärda vägen (fast sådant tar ju alltid mycket längre tid än vad såväl ortsbefolkningen som vi vägverkstjänstemän skulle vilja att det tog), dvs det skulle komma pengar. Men det märkliga var att det krasst ekonomiska motivet för att få fram pengar var varken de levande eller avlidna tyngsjöborna utan timmertransporterna. Eftersom det var det s k bärighetsanslaget som skulle finansiera åtgärderna.

Därför blev jag glad över att Christer Gruhs nu skrev att vägen var bra.

Men åter till de egna bilutflykterna. Vi hade alltså för någon vecka sedan ett liknande resonemang som paret Gruhs. Eftersom vi befann oss i sommarstugan i Säter blev beslutet att åka väg 671 från Vikmanshyttan till Söderbärke. Vi åkte den vägen för några år sedan när vi hade varit och hälsat på en f d arbetskamrat i Nyfors handel. Förutom någon enstaka bil såg vi då tre rävungar som satt helt bekymmerslöst mitt på grusvägen.

Det är verkligen en upplevelse att köra den vägen – fast om jag hade bott där och varit tvungen att använda den varje dag hade jag nog inte tyckt det. Kurvig och backig så man tror att man ska möta sig själv i kurvorna. Vid ett back-krön stannade jag nästan, vertikalradien var så liten att jag undrade om vägen försvunnit. Det var ungefär som när man står ovanför en svart pist i slalomterrängen och lutar sig framåt för att se om man kan se backen.

Halvvägs från Vikmanshyttan till Norns bruk stod det i diket en handmålad skylt:

”Håll ut! Snart framme.”

Den var väl uppsatt som uppmuntran till de besökare som var på väg till Norns bruk för att fira midsommar med majstångsresning (rekommenderas!). För om den hade avsett hela sträckan till Söderbärke hade det varit ren lögn. Det känns som att vägen aldrig tar slut.

Att den fortfarande ser ut på det sätt som den gör beror på att länsstyrelsen anser (med rätta) att den är kulturhistorisk och inte får rätas. Gör gärna en utflykt på vägen!

 

Pensionärsskattekalkylatorn

På våren 2014 startade SPF Seniorerna Pensionärsskatte­kalkylatorn för att visa på och kämpa emot orättvisan i att pensionärerna betalade mer skatt än löntagare.

Politikerna har lyssnat och sänkt pensionärsskatten successivt. Skatteskillnaderna har blivit allt mindre och numer är det samma, eller lägre, skatt för många pensionärer. Idag är det endast de med pension högre än cirka 20 000 kronor i månaden som betalar mer än löntagare. Sju utav åtta riksdagspartier har också lovat att pensionärsskatten ska bort för alla inom kort. SPF Seniorerna kommer att fortsätta granskningen av skatten för pensionärer jämfört med löntagare så att vallöftet uppfylls i sin helhet.

Under tiden som kalkylatorn var igång – från 2014 till 2019 – räknade 458 000 personer ut sin pensionärsskatt. Och nästan 25 000 personer skrev under uppropet på sajten.

Fast personligen håller jag nog med den bekant, som på ett medlemsmöte där vår ordförande uppmanade medlemmarna att gå in och räkna ut hur mycket mer de betalade i skatt än en som förvärvsarbetar, muttrade lite tyst för sig själv.

Hans kommentar var ”Det vill jag ju inte veta – då blir jag bara förbannad”.

 

Ferro – det är tur att Wikipedia finns!

I ett inlägg på Facebook idag kunde jag se nedanstående bild, inlagd av Peter Sjölund och hämtad från en bok ”Kort beskrivning över Staden Falun” författad av löjtnanten Carl Lindeberg och utgiven 1804:

Det som jag fäste mig vid var angivelsen ”longitud Öster från Ferro”. Naturligtvis undrade jag vad Ferro var, geografisk längd (dvs longitud) brukar ju anges utgående från Greenwich i England.

Så jag kollade genom att söka på ”ferro” i svenska Wikipedia. Och blev först inte så mycket klokare. Där kunde man läsa att det fanns ett antal geografiska företeelser med namnet ”Ferro”: i Italien ett vattendrag (Fiume Ferro), i Portugal en ort, en bergstopp och en kommundel, i USA en gruva i New Mexico. Inget av dessa gjorde mig klokare, speciellt som ingen av dem hade en egen artikel.

Men så stod det att i Spanien hette en av Kanarieöarna ”El Hierro”. Det var ju inte riktigt ”Ferro” men namnet var blåmarkerat vilket innebar att det fanns en egen artikel om denna ö. Så jag klickade på namnet.

Då kunde jag läsa att den ö som på spanska alltså heter El Hierro tidigare på svenska, portugisiska och ett antal andra språk har benämnts ”Ferro” men även på spanska ”Isla del Meridiano”, dvs Meridianön. Vilket fick mig att inse att jag höll på att närma mig en förklaring till angivelsen i boken.

Ön har i den europeiska världen länge och allmänt använts som nollmeridian – utom  inom det brittiska samväldet (fast det hette nog brittiska imperiet då). Redan på 100-talet föreslog/bestämde greken Klaudios Ptolemaios (han var verksam i Egypten) att nollmeridianen skulle baseras på den västligaste punkten i världen så att longituder bara blev östliga.

Det som Ptolemaios angav som den västligaste punkten var en grupp öar, på engelska benämnda ”Fortunate Isles” (fast han använde nog inte engelska utan grekiska – men jag klarar inte av att åstadkomma grekiska bokstäver på min iPad) vilka brukar anses vara Kanarieöarna trots att de på hans karta ligger mer där Kap Verde-öarna finns.

Ptolemaios bok Geographia med tillhörande kartor trycktes först 1477 i Bologna, dvs mer än tusen år senare. Och blev alltså vedertagen av de flesta. Men inte av engelsmännen som använde Greenwich. Fast man ska inte beskylla engelsmännen för att vara särskilt tjuriga och egensinniga – de flesta länder hade egna nollmeridianer att använda för ”inhemskt bruk”. För engelsmännen var ju hela jorden ”inhemsk”.

Vid en konferens 1884 beslöts att man skulle använda Greenwich som nollmeridian –  men franska kartor använde i flera decennier Ferro som nollmeridian eftersom man då ansåg att meridianen genom Paris var exakt 20 grader öster om Ferro (vilket inte riktigt stämmer).

Lindebergs bok var ju utgiven 1804 så då var det inte så konstigt att han angav Faluns position i förhållande till Ferro.

Pixabay hänger med sin tid!

När man redigerar en webbplats (som SPF Seniorerna Faluns) händer det ofta att man behöver en lämplig bild att illustrera med. När det gäller ett referat från någon av föreningens aktiviteter brukar den som har skrivit referatet även ha tagit några lämpliga bilder.

Men när det gäller information om kommande aktiviteter och annat liknande så har man ju inte samma möjlighet. På webben finns det visserligen massor av bilder men det går ju inte an att bara kopiera en bild, det finns något som heter upphovsrätt.

Då är det skönt att det finns webbplatser som Pixabay. Där finns massor av bilder som man gratis får använda och utan att behöva ange upphovsman.

Därför gick jag in på Pixabay när jag ville ha en bild som skulle illustrera den isolering som vi just nu utsätts för. Jag sökte på ”isolering” men var lite skeptisk till att jag skulle hitta någon lämplig bild. ”Det blir väl mest bilder som handlar om att isolera hus eller elektriska ledningar” tänkte jag.

Men så fel jag hade – där fanns 533 bilder och nästan alla handlade om corona!

Vem bor här?

Igår började på SVT1 det första programmet i en ny säsong av ”Vem bor här?”. Fem personer, som inte känner varandra och bara får reda på varandras förnamn och yrke, besöker varandras lägenheter och ska försöka klura ut vem som bor var.

För min egen del som åskådare brukar det vara svårt att gissa, jag brukar inte vara säker på någonting. Möjligen beroende på att jag inte engagerar mig så mycket i var de bor, det räcker för mig att titta på de olika bostäderna som oftast är ganska ovanliga, för att inte säga exotiska. Vilket de väl behöver vara för att det ska bli intressant för tittarna.

Rimligen är det ganska mycket förarbete innan programmet kan spelas in. Det gäller ju för programskaparna att hitta bostäder som är intressanta och lämpliga människor, som bor i dem och som kan vara passande i programmet. Sedan bör det nog behövas en hel del ”iordningsställande” i bostäderna, dvs att man plockar bort sådant som alltför lätt skulle identifiera ägaren. Till exempel fotografier och böcker i bokhyllan.

Jag tänker hur det skulle vara om vår lägenhet skulle vara med i programmet. Det skulle visserligen aldrig hända eftersom den nog skulle betraktas av programmakarna som alltför mycket ”mellanmjölk”, dvs den skulle inte sticka ut tillräckligt.

Men ändå, om den skulle ha varit med så borde bokhyllan ha rensats. Visserligen finns där en hel del som skulle kunna stå var som helst, från Pelle Svanslös till Nationalencyklopedin. Men ser man nedanstående böcker är det nog inte så svårt att inse att här bor en pensionerad vägingenjör.