Det kan vara svårt att byta namn

Nu menar jag inte själva bytet, utan mer att få genomslagskraft för det nya namnet när det gäller en organisation eller förening.

Inför kongressen 2014 hade i god tid styrelsen för Sveriges Pensionärsförbund ställt sig bakom ett förslag att låta organisationen byta namn. Det skulle vara något som lät mer ”positivt” och inte förknippades med åldrande. Vilket man tyckte att ”pensionär” gjorde. Förslaget var ”Lev nu”.

Det är väl bra som uppmaning – men som namn på en organisation snarare ”helknäppt”. Det är nog inte många förslag från en organisations styrelse som har blivit så ordentligt nergjort som det förslaget. Bland kommentarerna var ”ska vi skriva det namnet på en blomsterbukett vid begravningen av en medlem som gått bort?”.

Styrelsen hade inget annat val än att inför kongressen helt enkelt spola förslaget. I stället lanserade man namnet ”Seniorerna”. Men även det fick kritik på kongressen. Som en kompromiss lanserades ”SPF Seniorerna” (där SPF alltså inte längre är någon förkortning av Sveriges Pensionärsförbund utan ”bara” tre bokstäver, på samma sätt som H&M inte längre betyder Hennes och Mauritz) och det blev också beslutet på kongressen.

(Eftersom jag är lite misstänksam av mig så sa jag att ”vid nästa kongress 2017 kommer man nog att stryka ”SPF” och låta namnet bli ”Seniorerna” som styrelsen egentligen ville”. Men så blev det inte).

Nu har det snart gått fem år sedan beslutet togs. Fortfarande använder de flesta medlemmar (och andra) benämningen SPF när de pratar om vår förening och organisation. Det är väl mänskligt men även i mer ”officiella” sammanhang verkar många funktionärer och föreningar göra detsamma.

Det kan som sagts vara enkelt att fatta ett beslut om att anta ett nytt namn – det är väldigt mycket svårare att få det ”accepterat” och använt i vardagen.

Annonser

Robin Hood, Vattenfall och Pugh Rogefeldt – vad har de gemensamt?

Svaret är: Marion!

Så här några dagar efter julafton har vi alla i minnet slutbilden av Robin Hood-delen av Kalle Anka-filmen (ja, den kallas väl så även om den handlar om diverse gamla och nya Disney-figurer) med Bengt Feldreichs speakerröst ”…och så fick Robin Hood sin Marion till slut.” Även om Marion ju överhuvudtaget inte syns tidigare i det klipp som finns med i filmen – det handlar ju bara om att röva pengar från sheriffen i Nottingham (eller är det från kungen? Han har ju krona på huvudet).

Men Vattenfall och Pugh?

Jo, Marion är även namnet på några väldigt stora släpgrävmaskiner som Vattenfall använde vid utbyggnad av vattenkraften i älvarna i Norrland. De hade fyra stycken och ska väl egentligen benämnas Marion 7400, vilket är modellbeteckningen, Marion Power Showel Company var företaget som hade tillverkat dem.

Var och en av dem vägde 600 ton, bomlängden var 64 meter och bara skopan vägde 12 ton. Den första införskaffades redan 1947 och användes vid byggen i Indalsälven, Umeälven och Skellefteälven. 1966 såldes den till Boliden inför öppnande av den planerade gruvan i Aitik där den grävde bort 20 meter moränlager. Den var i bruk där till och från ända till 2008. Vid en flyttning några år senare gick motorn sönder och det bedömdes som alltför dyrt att reparera så nu står den där som ett minnesmärke.

Här är en bild där Marion fungerar som lyftkran vid bygget av Kvistforsens kraftstation. För att förstå hur stor den är måste man titta på gubbarna som finns med på bilden:

Maskinen kunde själv förflytta sig men inte med band, som är vanligt på mindre grävskopor. I stället ”gick” eller ”hasade” den sig fram:

En något mindre modell, Marion 7200, användes vid byggandet av Spjutmo- och Trängsletdammarna.

Pugh då?

Jo, han har skrivit en ”hyllningslåt” till just Marion, ”Grävmaskinen”. Lyssna här.

– – – –

Fast även om Marion var gigantiskt stor är den ändå liten i jämförelse med de största släpgrävmaskinerna, sådana som används i kolgruvornas dagbrott. De kan väga 13000 ton att jämföra med Marions 600 ton. Titta här på själva skopan när den skulle transporteras:

 

Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand

Traditionsenligt återger vi så här på julaftonen den skildring som Frans G Bengtsson har gett i Röde Orm, sjöfarare i västerled av hur julen kan ha gått till hos en vikingakung. Bakgrunden är att Orm och hans vänner i sju år tjänat i det moriska Andalusien, där man inte fick äta fläsk. Läs och njut!

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Det är tydligen inte bara jag som har svårt med nymodigheter

Jag har flera gånger tidigare här på bloggen erkänt att jag är konservativ av mig och har svårt att hinna lära mig alla nymodigheter – och att förstå varför jag ska använda dem.

Mejl är ju ett bekvämt sätt att kommunicera med andra. Men på Facebook finns det något som heter Messenger och som ska vara ett (snabbare?) alternativ till ”gamla hederliga” mejl. Jag har inte känt något behov av att använda det men ibland när jag öppnar Facebook sitter det en siffra vid Messenger-symbolen (som ser ut som något som liknar en blixt) uppe  skärmens högra hörn. Då känner jag att jag (av artighet eller nyfikenhet?) får öppna och kolla vad det är – och vid behov svara på samma ställe.

Häromdagen stod det då något om en grupp och att jag borde ”vinka” till gruppens medlemmar. Vad det var för grupp och hur jag kommit med i den förstod jag inte. Och vinkade gjorde jag inte heller. Men det gjorde uppenbarligen ett antal andra personer.

Idag kom så en fråga och ett svar i ”gruppen”:

Det är uppenbarligen fler än jag som har problem med nymodigheterna. Men jag har i varje fall lärt mig att när någon på Facebook ber någon annan att skicka ett ”pm” så menar de inte en promemoria utan ett ”personligt meddelande” (eller kanske ”personal message” för allting ska ju numera vara på utrikiska).

 

Pratar de inte med varandra?

Numera ska ju alla webbplatser vara ”responsiva”, vilket innebär att de anpassar sig utseendemässigt till om jag besöker dem med en dator, läsplatta eller telefon. Så även Facebook.

Det är ju bra. Hur det går till att programmera på det sättet vet jag inte. Men ibland funderar jag på om det är olika gäng som programmerar för dator respektive för padda eller telefon. För på Facebook ser det helt olika ut på dator och padda. Man får leta för att hitta det man söker efter.

Till en del beror det naturligtvis på att man har mycket mindre plats när det ska visas på paddan. Och att man därför måste hitta andra lösningar.

Men räkna borde de väl kunna göra på samma sätt för datorn och paddan. När jag på Facebooksidan SPF IT-ansvariga tittar på ett inlägg på paddan så anges det där att det finns 39 kommentarer till inlägget. Men när jag tittar på datorn så står det att det finns 19 kommentarer.

Nej, det är inte så att datorn bara redovisar en del av kommentarerna, alla 39 kommentarerna finns där. Men av de 39 är 20 ”svar” på en tidigare kommentar – och de räknas inte på datorn. Men det gör de på paddan.

Felix Leitner

”Nu är det eftermiddagskaffe” sa Margaretha. Så jag gick in och satte mig i soffan, där var kaffe och lussekatt framdukat. Och konstaterade att jag var väldigt nöjd med vårt nya soffbord – vi hade köpt det via nätet utan att ha sett det i verkligheten. Helt mot mina principer. Men vi fick hämta det uppe hos Mio möbler. Det gamla körde jag upp till PMU:s second-hand-försäljning på Ingarvet.

Sedan slog jag på TV:n. Det var skidskytte på SVT1, eftersom jag är så där måttligt intresserad av att få reda på vem som åker och skjuter bäst klickade jag runt på andra kanaler för att se om det fanns något mer intressant. Det fanns det inte. Så det fick bli skidskytte.

En österrikare som hette Felix Leitner var just inne för att skjuta. Det gjorde han bra.

”Felix Leitner – hette inte han så, den där amerikanske CIA-agenten som var James Bonds kompis?” undrade jag. Och var ”tvungen” att kolla på Wikipedia.

Visst var det så. Det stod också att ett flertal skådespelare har haft rollen i de olika filmerna. Den som jag minns bäst är Jeffrey Wright, antagligen för att han är med i två av de senare filmerna.

Men även Cec Linder som var med i Goldfinger känner jag igen:

Fast nu noterar jag att Bonds kompis hette Felix Leiter och inte Felix Leitner. Trots det tror jag att skidskytten är ganska trött på att folk har skojat och frågat om han är CIA-agent.

Det är ordning och reda på Trafikverket

Under min yrkesverksamma tid på Vägverket var jag inblandad i otaliga vägprojekteringsprojekt. Och har antagligen läst tusentals yttranden som har kommit in från myndigheter, föreningar och privatpersoner i samband med att en utrednings- eller arbetsplan har varit utställd. Men jag hade aldrig själv skrivit något sådant yttrande – inte förrän 2015 när jag läste om Trafikverkets planer på ombyggnad av rv 50 i anslutning till den så kallade Dalporten i Grängesberg (klicka här för att läsa).

Då blev jag så glad över att det var något på gång där, själv var jag där och diskuterade 2004 eftersom innehavaren av gocart-banan ville bygga ut sin anläggning. Jag kunde inte låta bli att avge ett yttrande – även om det var väldigt kortfattat – ett ord.

Nu fick jag Trafikverkets sammanställning av yttrandena. Och skötsamma och ordningsamma som Trafikverket är så hade de naturligtvis med mitt yttrande – med åtföljande kommentar:

Borlängevatten och husmorsknep

Sedan ett antal år har vi ju borlängevatten i kranarna i Falun. Vattnet från Rogsjön, som vi hade tidigare var det verkligen inget fel på, det var högklassigt, men man bedömde att risken för att det skulle kunna ske en olycka i sjön Rogsjön motiverade att bygga en ledning från Lennheden i Borlänge.

(Den första noteringen i min dator om byggandet av vattenledningen härrör sig från nyåret 2002. Faluns avgående gatudirektör Christer Widén höll på med sitt ”testamente” och ville i det sammanhanget berätta att Falun och Borlänge hade planer på dels en vattenledning och dels en fjärrvärmeledning mellan städerna och att den sannolikt borde läggas i anslutning till rv 50. Sedan påtalade Leif Olsén på Borlänge Energi att det borde vara lämpligt att anlägga en gång- och cykelväg ovanpå ledningen. Det blev aldrig något av gång- och cykelvägen, vattenledningen drogs direkt från Lennheden till Falun och fjärrvärmeledningen har (väl?) ännu inte blivit av).

Grundvattnet från Badelundaåsen i Lennheden är väl bra, men det är väldigt mycket hårdare (dvs kalkhaltigare) än vad vattnet från Rogsjön var. Vilket innebär att vi mer eller mindre regelbundet får kalka av kaffekapselbryggaren när den börjar jämra sig alltför mycket.

Men vattenkokaren, som vi använder bland annat för att värma tevatten, den har vi inte avkalkat. Inte förrän i går när Margaretha tittade i den och såg att den var alldeles vit av kalk på insidan. För avkalkning av kaffebryggaren brukar vi köpa några små påsar med en vätska i. Nu tog vi i stället och googlade på ”vattenkokare avkalkning” och hittade omedelbart en sida (det fanns många andra bra sidor!) där fyra olika metoder beskrevs. Vi valde alternativ 2:

2. Ättika

Blanda en halv deciliter ättika med vatten och koka upp det i vattenkokare. Låt det sedan stå och dra några timmar innan du sköljer ur den. Koka sedan rent vatten några gånger innan du använder vattenkokaren till dryck och mat.

Vattenkokaren blev som ny! Det är bra med gamla husmorsknep – och det är bra att det är så enkelt att hitta dem på nätet.

När jag sedan skrollade ner på sidan hittade jag en länk till den här sidan med tipset att stoppa en citronbit i diskmaskinen. Det ska vi testa.

Lite faluvattenhistoria kan du för övrigt läsa här.

”Tips för att kringgå fb – det funkar!”

Flera av mina facebook-vänner har publicerat inlägg med följande text:

”Hej 💗 Tack för tipsen för att kringgå fb – det funkar!! jag har ett helt nytt nyhetsflödet. Jag ser inlägg från personer jag inte har sett på länge.
Här är hur man kringgår systemet fb nu har på plats som begränsar inlägg i nyhetsflödet.
Deras nya algoritm väljer samma få personer – ca 25-som kommer att läsa dina inlägg. Håll därför fingret nere var som helst i det här inlägget och ”kopiera” kommer att dyka upp. Klicka på ”kopiera”. gå sedan till din sida, starta ett nytt inlägg och sätt fingret var som helst i det tomma fältet. ”klistra in” kommer att dyka upp. Klicka på klistra in.
Det här kringgår systemet..

Om du läser detta meddelande, gör mig en tjänst och lämna mig en snabb kommentar… ett ” hej,” en dekal, vad du vill, så du kommer att visas i mitt nyhetsflöde! Prova den.”

I en del fall har formuleringen varit att texten ser till att ”kringå facebooks algoritmer som styr så att du bara ser inlägg från 20-25 vänner”.

Inlägget gör mig förundrad. Eftersom det står att vederbörande redan har fått ett helt nytt nyhetsflöde så kan det ju inte vara detta aktuella inlägg som har påverkat det. Rimligen måste han ha gjort ett likadant inlägg redan tidigare – men något sådant har jag aldrig sett.

Och hur skulle den inklistrade texten kunna ”kringå facebooks algoritmer” och påverka vad som visas för dig, det förstår jag verkligen inte.

Det enda som möjligen skulle kunna ha någon substans är väl den näst sista meningen att lämna en kommentar på vännens inlägg. Det kan ju vara så att facebooks ”algoritmer” innebär att de inte visar inlägg från personer om du inte på något sätt har reagerat på deras tidigare inlägg, genom att gilla, kommentera eller dela inlägget. Om det verkligen är så vet jag inte – men det skulle ju rent teoretiskt kunna vara så. Tror jag. Men i så fall blir väl effekten bara att just den vännens inlägg kommer att visas för mig även i fortsättningen.

Jag frågade en av vännerna som hade publicerat ett sådant inlägg, han svarade att han inte alls hade publicerat något tidigare, att han inte har fått ”ett helt nytt nyhetsflöde” utan att han bara gjorde som det stod för att kolla om det fungerade. Vilket det naturligtvis inte gjorde.

Nu…

…har vi tänt belysningen på balkongräcket!